Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kom och räds ej ensamheten,
veke son af stadens vimmel —
kom hit ut till ostördt jubel,
omängd luft och oskymd himmel!»
Där komma några hästar galopperande öfver slätten. Se
hur underbart de afteckna sig mot luften, hvilka skarpa
konturer! Men hvar finna de någon föda på denna brunbrända
mark? Under våren är nog det korta mustiga gräset grönt,
men solen behöfver ej skina många dagar, förrän det är torrt
och brunt. Ful blir marken ändå knappast, hedens vackra
blomster pryda den. Men egendomlig är den. Än täckes den
af låga, krypande hagtornsbuskar, alldeles öfverdragna af
spin-delväf, än ligga de gråa kalkstenshällarna i öppen dag. Långt
är det aldrig till dem på alfvaret. Man behöfver blott sticka
en käpp några tum ned i jorden, så träffar man genast på dem.
Men — alfvaret har ju nästan kommit oss att glömma slottet,
Ölands stolthet. Det är kanske alltför allmänt kändt för att
skildras här, men det är ej heller meningen att ge en
uttömmande skildring utan endast ett intryck af den härliga borgen.
LANDBORGESS YTTERSTA KANT VID DEGERHAMN.
J. E. Thorin fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
