Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
börjar middagen. Rundt väggarna i det stora rummet stå
långa hästskobord dukade, och där tränger man sig in efter
noga bestämd rang och ordning. Till höger männen och till
vänster kvinnorna. Vid midten af bordet sitter prästen.
Bredvid prästen sitter klockaren, skolläraren, de närmaste
släktingarna, byborna efter förmögenhetsvillkor och sist värden.
Hvar och en har en kolossal, tumstjock brödskifva på sin
tallrik och smör bredvid. Så langas rätterna in, och de äro ej
få. Med obetydliga variationer bjudes ungefär följande: salt,
kokt ål eller sylta, köttbullar med pudding, en eller två stekar
med potatis, fett kokt fläsk utan något till, saft- eller
fruktsoppa, »förningstårtor» med sylt eller kräm. Tallrikarna bytas
sällan, och i hvarje fall behåller man sin knif och gaffel hela
tiden. Till maten få kvinnorna och prästen vin, *såkalladt*,
männen brännvin, men klockaren är nog lycklig att få dricka
båda delarna. Inte går matlagningen alltid så rent till, äfven
om den tiden är förbi, då kvinnorna vispade till
pannkakssme-ten i sina skinnkjolar. Middagen ätes under skämt och prat
och ingenting utom sorgkonfekten påminner om att det är en
begrafning. Efter middagen bjuds kaffe och vin med en
oändlighet af kakor till, och först långt in på natten återvända
gästerna hem med hvar sitt stort kakknyte. Men i
begraf-ningsgården fortgår festen ännu flera dagar, och därvid glömmas
aldrig de fattiga. En sådan begrafning kostar ej så litet, men
det gäller ju också en viktig sak: att hedra den döde.
Underliga, kanske mången gång stötande kunna nog många
af folkets bruk förefalla oss, men den som ser djupare
upptäcker ofta så många goda och fina drag, att man till sist lär
sig värdera och hålla af både folket som helhet och särskildt
många enskilda. Det är också något uppfriskande i att umgås
med så naturliga och ursprungliga människor.
Ölänningarna äro ett begåfvadt folk, de skulle kunna göra
mycket af sig och sin ö. Nu förbruka de sin bästa kraft i
Amerika, och hemjorden ^an knappast skötas af brist på folk.
Deras ö är rik på minnesmärken från vikingatiden, och
vikinga-ättlingar äro de ännu i dag med oroligt äfventyrsblod i ådrorna.
Emigrationen är Ölands olycka. Och dock älska de sin ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
