Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dags ansträngande arbete far återvända hem utan den ringaste
ersättning för sin möda.
Så förflyter tiden enformigt, och den ena dagen är den
andra lik. Men i midten af augusti börja not- och krokfiskena
bli mindre gifvande på grund af att strömmingens lektid nu
inträffar, hvarför han lämnar de inre skären och går upp på
grundbankar längre ut från kusten för att där lämna frön
till kommande generationer. Samtidigt flyttar också fiskaren
sitt verksamhetsfält. Men emedan fisket ute på grunden
försvåras genom höstens ostadiga väder och vindar, användas
därvid lätthandterligare redskap, de så kallade skötarna. Detta
så mycket hellre som lekströmmingen går på nästan hurudana
garn som helst utan att, såsom vid krokfisket, behöfva lockas
in i något fängelse.
Låt oss antaga, att vi äro inbjudna att med en af båtarna
göra en tur ut på skötfiske. Båten med skötarna ligger
färdig, förtöjd vid bryggan, och vi vänta endast på att klockan
från stapeln skall ge signal till aftärd. Den ljuder, och på
en gång lägga alla hamnens båtar ut. Eftersom det blåser
en sakta bris, hissa vi segel. Vid rodret sitter båtens ägare,
som tidt och ofta med handen öfver ögonen spejar upp mot
skyn för att undersöka, om något oväderstecken är synligt.
Men himmeln är så klar och ljusblå, att gubben sänker
handen strykande det yfviga skägget och mumlar: »Bara
herr-skapsväder till natten.» Kurs styres rakt ut mot hafvet, och
vi se framför oss endast himmel och haf. Båtarna te sig så
oändligt små på denna, som det synes, ändlösa vattenspegel.
De likna en flock simfåglar, som lätt och ledigt glida fram
öfver vattenytan, under det de sakta gunga för en svag
dyning. Alla sitta tysta och tankfulla; man känner sig så liten
bredvid det omätliga hafvet.
Vi ha seglat ett par mil ut från hamnen, då båtägaren
befaller: »Refva seglen! Vi ha Gnäggen midtför Högbonden.»
Vi äro således framme vid grundet, men här syns ej ens en
klippa, som sticker upp öfver vattenytan; man har endast
genom aktgifvande på märken i skärgården kunnat afgöra, att
vi verkligen befinna oss på rätta stället. Båtarna lägga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
