Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abiskonejden har lika litet som de öfriga bergstrakterna
jag for igenom något af det hemskt svarta, kufvadt mörka,
som vi närmast känna till från skildringar som Lies berättelser
eller Ibsens Brand. Det är vidd och öppen rymd ikring en.
Mest af stil var det obestridligen i Lapportens mäktiga pass,
hvars linjer voro mycket suggestiva, och den enda
skarp-spetsade toppen, det hvassa Somaslaki med sin glänsande
eviga snö. Full af stilla höghet var äfven utsikten öfver
Torne träsk med runda, massiva berg bakom — allt på
afstånd som föreföllo uppdiktadt långa, så förvillades mitt vid
dessa stora mått ovana öga. Från Abisko var det ju bara
ett litet stycke väg till Silfverslöjans glittrande vattenfall,
Vassijaure med sin mörka våris och slutligen Riksgränsens
station. Där nådde vintern ända fram till byggnaderna,
smutsiga snödrifvor slängde ned till tufvorna vid vägen där
klockljung och fjällsippor lyste och doftade. I Abisko däremot
var full sommar och stekande hett på Nuoljas sluttning, där
jag låg i skjortärmarna och drömde, när jag inte måste göra
några milda invändningar mot Ernst Didrings och Karl Tiréns
måttlösa lapplandshänförelse. Hvarefter Tirén likväl hade
den älskvärdheten att bjuda mig till sig i den präktiga lilla
stuga, som han byggt sig till sommarnöje där på
bergsluttningen och kring hvilken han odlar både fagra och nyttiga
trädgårdsblomster.
Man skall här fåfängt söka skarpa, branta, spetsiga former
på fjällen. De äro rundare och tyngre, men så att säga
gemytligare. Här är nästan hvad jag skulle vilja kalla
fjäll-trefligt — så länge solen skiner. Ett stycke uppåt höjderna
stiger björkhultet med sitt späda, violettskiftande bladverk.
Lämlarna springa mellan björkrötterna i massor, de små
renarna trippa i traf på sneda färder öfver fjällsidorna och en
enstaka roffågel skär luften i sin snabba flykt. Man berättar
mig att en björn tros ha sitt tillhåll där och där —björnen,
som den riktigt sockensinnade vill ha fridlyst för att inte
Lappland skall mista vildmarksprägeln. — Turisthärbärgets gäster
skynda på utfärder åt alla håll, med den trosglöd och det nit,
som det nutida vandringslifvet förutsätter utom god utrustning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
