Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från en resa på Gotland sommaren 1907 af J. E. Ljungqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klosterbrunnsgatans korgossesånger och Tranhusgatans gnällande danslåtar
på säckpipa.
Nå, det gick en liten ostörd och mild, nästan alltför idyllisk
tid, utan att jag såg något nytt att berätta, som ej är sagdt
förut af betagna visbyskildrare. Den bästa och vederhäftigaste
ciceronen för den oinvigde är nog nämnda handbok,
en förträfflig hjälpreda för gotlandsfararen.
Det vore knappast anständigt att försöka sig på en skildring
af sommaren 1907 och med tystnad förbigå dennas mest
utmärkande drag, det dagliga regnet. Hvar och en torde ha
sin erfarenhet däraf, varierande alltefter uppehållsorten. Min
kan jag sammanfatta sålunda: i Upsala resignerade jag, hvilket
gick desto lättare som hemmafliten befordrades; i urlandskapet
utanför kände jag mig ruggig; gotländska silurlandskapet,
så ljust och tilldragande under solsomrar med sina
askgrå, släta kalkhällar och luftens spektrala färgskiftningar,
men nu klibbigt och grådaskigt, gjorde mig besviken och ledsen.
Men i Visby kände jag mig bättre till mods. Jag gjorde en
upptäckt! Den att »ruinernas och rosornas stad» — prydnadsepitetet,
hvarmed skönheten brukar presenteras i skrift och som
nog tillkommit i julisol — gör sig på nära håll bäst i regn och
— det bör tilläggas — sensommarkvällens gatubelysning. En
taflas, ett sceneris affektionsvärde är ju till stor del beroende af
det yttre ljusarrangemanget, om belysningen harmonierar med
och frammanar själen i konstverket. — Det gamla Visbys
själ visar sig knappast på ljusa dagen, då den skrämmes af
de många på en restaurerad byggnadsrelikt stirrande
turistögonen af äppeltyskens svada och den korderojrutige
brittens opoetiska flegma. Men när störtskuren streckar och
laverar luften mellan de åldriga, anspråkslösa gaflarna och
förvandlar de eländiga gränderna till nedsmutsande
lagunsystem, eller när staden dragit skymningsdoket och nattkåpan
öfver sig, som endast fläckvis genombrytas af båglampornas
ljussfärer, då blir den gamla staden sig själf och hängifver
sig åt sitt undermedvetna egenlif; då söker sig allt hvad Visby
sluter inom sig af legend och historia gestalt. De
åldersskröpliga minnesmärkena och de själfsvåldigt slingrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
