Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från en resa på Gotland sommaren 1907 af J. E. Ljungqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomsätter den sanden i alla riktningar, böjer så småningom
upp utlöparspetsarna, som alstra tätt ställda, uppåtriktade skott,
tillsammans utgörande en sandbindande tufva. Sanddynen är
detta gräs’ naturliga ståndort, som också utnyttjas — till båtnad
för den mindre sandälskande växtligheten.
Vi låta blicken fara öfver kitteldalens botten mellan de
nämnda dynerna. Stora sträckor däraf synas på ett onaturligt
sätt strierade. Det är rader af marehalm på samma
afstånd från hvarandra. Regelbundet som i en potatisåker.
Människan har kommit naturen till hjälp. Min lille ciceron
— som just håller på att med alnshöga bokstäfver skrifva
sitt namn i den jämna sandytan — meddelar, att planteringen
gjordes förra året för att underlätta sandbindningen.
Den monotona ökenfärgen afbrytes i kittelns norra, lägsta
och fuktiga del af mörkare färger, en ännu ej sluten matta
af björnmossa och lummer (Lycopodium inundatum) med röda
inslag af daggört och arun (Drosera och Erythræa), vidare
Salix repens och Juncus-arter (bland dem J. balticus). Där
denna botten ett stycke längre norrut höjer sig, är en ännu
låg ungskog uppkommen såsom ersättning för den urskog,
hvars uthuggande en gång blef anledningen till det en
kilometer vida sandfältets bildning.
Men ännu härskar sanden och ger åt taflan, jag har
framför mig, en storslagen, ökenartad ödslighet. — Som från en
ofantlig konkavspegel återkastas solljuset från Olla Haus
gulhvita sandkittel.
Norrut blånar hafvet oskymdt inom en vid synvinkel, och
Fåröns delvis kala hällmarker åt det hållet störa ej det
enhetligt enkla och följdriktiga i bilden: den låga kalkstensgrunden
med ett långt utskott i Norsholmen, där inte ens en
martall ger en svag antydan om lif, går godt i stycke med
och liksom fortsattes utåt af det nu lugna hafvet, som vid
horisonten i ett svagt hafsdis sammansmälter med himmeln.
Åt motsatta hållet, rätt öfver aldungen nedom dynen,
upprepas med en och annan detaljförändring samma bild. En
strålande, hög himmel slår enhetshvalfvet mellan dem båda.
— De enda starkare framträdande tecknen af det, som ej är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
