Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Johola af Erik Stårck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifvargården. Vägen följde än en bit Kläggens strand och
bjöd på de mest hänförande utsikter. Solen hade ändtligen
på aftonen genombrutit den töckenslöja, som hela dagen dolt
den, och öste nu sitt guld öfver andra strandens höjder,
kastade öfver Hoffjällets branter ett ständigt skiftande spel af
dagrar och brann som klaraste eld i hvar ruta vid dess fot.
Sjön låg spegelblänk — det hela blef i kvällens skimmer en
tafla af underbart ljus, rofylld stämning.
Vid en krök af vägen kom åter »Rögdåporten» i fonden
med aftonhimlens glans mellan sina blåa stup. Däruppigenom
skulle vi vandra i morgon, där högt uppe bland skogsåsarna
väntade oss Johola.
Någon har träffande anmärkt att med namnet Abisko
susar det en till mötes en fläkt af vildmarks- och
siste-mohikan-poesi. Det rann oss i hågen nu, då vi läto fantasien leka
med vårt Johola, lika vildmarkstrolskt i tonen, med en klang
af något sällsamt främmande och fornt, från Pohjolas och
Kalevalas gamla sagovärld. — —
Nu hade vi inte långt kvar. Sista biten togo vi ut stegen
ordentligt, kyrkan passerades — den skulle vi se närmare på
i morgon — och klockan half tio hade vi nått vårt kvarter.
Två snygga rum på västergafveln upplätos åt oss, och snart
sofvo vi den rättfärdiges sömn, hade jag så när sagt. Nej,
åtminstone för mig blef det klent beställdt med sömnen. För
det första hade jag hugnats med ett lapptäcke, hvars mest
centrala del utgjordes af ett kasseradt unionsmärke, som höll
mig vaken med minnen från ofredsåret 1905, episoder och
»ramsor» i oändlighet om hur det gick till då just i dessa
gränsbygder. Och för det andra var jag icke van vid en
så intensiv nattlig fågelsång som den man här bjöds på.
Först var det göken, och han tröttnade ej förrän det var tid
för småfåglarna att börja, och de fingo snart hjälp från
hönsgården. Vid fyratiden somnade jag, men en timme senare
började åskan dundra och ett stridt slagregn smattra mot fönster
och tak. Då ovädret omsider saktade af, tog separatorn vid
i köket inunder, och när dess surrande upphörde, var det tid
att stiga upp och hälsa en ny dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
