Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Johola af Erik Stårck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var med en viss tjusfull spänning, vi beträdde den
östra stranden af Rögdälfven. Väl hade vi äfven hittills
dragit fram genom gammal finnbygd, men den var föga
märkbar såsom sådan; nu åter voro vi inne i den svartaste
finnskogen, hvars säregna karaktär den senaste tidens rastlösa
nivelleringsarbete ännu ej mäktat helt förtaga. Väl står
finnskogarnas befolkning nu i en viss kontakt med omvärlden;
deras språk slår ej längre som förr en mur kring deras värld,
och vanor och föredömen från svenskbygden ha på
flerfaldigt sätt vunnit insteg. Här är i sanning ett arbete utfördt
för »att inom Sveriges gräns eröfra Finland åter», ett verk
på godt och ondt för öfrigt. Men ändå är det mångt och
mycket, som måste göra ett outplånligt och gripande intryck
på främlingen, som förirrat sig hit upp.
Mötte vi någon på den branta kärrvägen, så var det inte
nog med att hälsa längre, vi skulle stanna och prata också!
Och det är ju heller ej att undra på, här drager sällan
fjärranväga färdefolk förbi, och till grannar är det långt. I en
skogsbacke mötte vi en präktig finngubbe, som förstod att
vi voro ute och vandrade blott och bart som turister. Eljest
är det si och så med den saken här uppåt. Ett typiskt
exempel härpå hörde jag af en vän till oss, som för något
år sen var ute och vandrade just här uppe i »baggvråna».
Han hade en gång satt sig att hvila vid skogsstigen, kunt
hade han på ryggen, och hela hans yttre apparition bar
vittne om att han hade kulturen bakom sig. En finngubbe
kom traskande, fick syn på honom och slog sig ned på en
sten en bit ifrån. Finnen mönstrade vår vän kritiskt och
tyst en stund och sporde sedan:
»Söker do tjänstedräng?»
»Neej!!»
»Har do tjänst då?»
»Nej.»
Åter tystnad. Till sist kom det, eftertryckligt och med
ett tonfall, hvari nyfikenhet, medlidande och bottenlös
förundran täflade om att göra sig mest gällande:
»Ho rår do för då??»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
