Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Johola af Erik Stårck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enda dörr som återstod och sjönko ned i en lång rad på
den väggfasta bänken i rökstugan. En gumma stod vid
ugnen, och med henne började vi en liflig konversation, som
resulterade i följande i sammandrag återgifna uttalande:
»Här kan ni inte få bo för vi få huset fullt af flottare. I
dagningen börjar flottning i Viggälfven, och därför är det
heller inte lönt att söka kvarter i Mulltjärn (som vi för resten
redan gått förbi), ty öfver älfven kan ni inte komma sedan
timret börjat gå. Närmaste möjliga nattkvarter är i
Boviggen, hos skogvaktarn. Dit är en mil, men väg finns inte.
Treflig afton!»
Allmän förkrossning.
Men lite mat skulle vi väl ändå ha, tyckte gumman, och
snart sutto vi församlade i den nu beredvilligt öppnade
svenskstugan omkring en kollektiv filbunke, getost och fårfiol och
sökte fatta den hårda verkligheten. Gumman beklagade vårt
öde, men visste rakt ingen råd, om vi inte ville återvända
samma väg till Östmark, ty då kunde vi få ligga i Öster
Mulltjärn. — Nej, det var inte »tess». Med fatalistisk
beslutsamhet togo vi kuntarna på ryggen igen, vinkade farväl åt
vår sammanstörtade illusion och vandrade ut i den villande
nattskogen. Finngumman följde oss en bit till vägs och gaf
oss, då vi skildes, några knapphändiga anvisningar. Skönjbar
gångstig skulle nog finnas bitvis, och förresten var det »bara»
att gå öst igenom. Ett torpställe skulle vi passera, Tysktorp
hette det, men där kunde vi nog inte tas emot. Hos
skogvaktarns däremot hade de »mange fine rum».
Var kärrvägen till Johola besvärlig, så var den dock att
förlikna vid en asfaltgata i jämförelse med hvad som nu följde.
Då dessa skogsstigar sist ägnades någon uppmärksamhet i
S. T. F:s Årsskrift — och det är fjorton år sedan —
betecknades de såsom »ett enda ihållande stenröse», en bild som
väckte vårt djupa gillande.
Viggälfven träffade vi på i solnedgången och gingo öfver
den på ett timmerfäste. Och sedan var det alltjämt att gå
efter gissad stig och efter aftonrodnaden, som ännu syntes
brinna här och där mellan furustammarna. Alla åsar i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
