Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trollhättan-kanalvägen genom sjöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLHÄTTAN––KANALVÄGEN GENOM SJÖARNA. I 25
lilla spången! Skummet yr omkring, plankorna äro våta,
och spången svänger hit och dit. Toppöns klippgrund darrar
under din fot. Det dånar öfver och omkring dig, och inifrån
stenen stiger en djup, dallrande ton som af malm. Dagrar och
skuggor växla, försvinna. Solskenet sväfvar i guld öfver
grantopparna uppe på höjden, men nere i klyftan växa skuggorna,
breda svarta vingar öfver malströmmarnas hvita, flygande dis,
öfver regnbågsskimmer och glittrande glans, och ännu långt
efter det ångaren åter glidit ut i älfven ofvanför fallen hörs
det i luften som när stormen sveper fram öfver skogstopparna.
Älfvens vatten, som förut krusats af en lätt bris, ligger
nu alldeles spegelblankt utan minsta vattring. Skymningen
faller sakta, breder ett lätt flor öfver ängsmarker och
åkerfält. Det mörknar under träden. Fåglarna ha upphört att
sjunga. Långt inifrån skogen höres en sista lockton, sedan
tystnar äfven denna. Allt är så stilla, knappt en susning
från vassen blandas med det monotona sorlet från ångarens
skarpa bog, som skär den blanka vattenspegeln.
Slussarna vid Brinkebergskulle sluta och öppna sina portar
för oss. Silhuetten af kanalens lummiga träd står lätt
tecknad mot den ljusa aftonhimlen. Ännu en sista portal af
mörka, fantastiska furor öfver stilla vatten, och kanalen
mynnar ut i den lilla sjön, hvars vassar hviska och susa för
aftonvinden. Ljusen från Vänersborgs kajer och husfasader
brinna med ett svagt, flämtande sken. Vi passera förbi de
första husen och gatorna och styra längs kajen, där man
promenerar upp och ned och njuter af svalkan och skymningen.
Reflexen från järnvägsbrons röda signallykta ringlar i en lång,
blodröd vattring öfver speglingen, bron svänger på sitt fäste
och vi glida ut på Vänern.
Skuggorna blåna öfver stad och vatten, ligga mörka och
djupa under åsen om babord. En blekröd strimma löper
längs horisonten i väster, där solen för en timme sedan gått
ned, men öfver himlen i norr stiger den hvita natten i all
sin prakt, hvälfver ett hvalf af matt pärlemor öfver land och
sjö. Kajernas ljusrader blifva allt mera otydliga och
dimmiga, endast ledfyrens starka sken skär den dunkla bakgrun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
