Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarvandring i min hembygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
HELGE KJELLIN.
och sömnen blef något så när. Det var kallt af baraste
hundan. På morgonen väckte en illvillig tupp med ett
fasligt kukelikuande ute på gården. Abbe och Brum blefvo
mörka i hågen och smögo sig ut med knif och revolver. Och
tuppen vardt rädd. Det blef verkligen tyst, jag somnade
åter, men vaknade slutligen vid att en piga tittade in genom
logdörr’n och skrek, att kaffet var färdigt. Abbe och Brum
voro borta — jag hittade dem i en ljuflig slummer i
morgonsolgasset, liggande bakom den illaluktande stian på rygg i
en björkvedshög. Det sägs, att »björkveden värmer.» —
Denna dagen — den 3 juli —■ vardt en besvärlig dag.
Vi hade bestämt oss att, trots alla varningar, utan förare
»myrledes» och på »vintervägar» ge oss öfver till Norge.
Vi följde Klarälfven uppför ett stycke och stucko sen af på
en fäväg vid Tellåsen tvärsöfver bergen, blefvo smått vilsna
på alla trampade vägar till höger och vänster, veko af än
hit och än dit, men sågo på solen, kompassen och kartan
och sökte oss fram. Det bar. uppför och utför och uppför
igen. Det doftade godt af linnéor i ljungen och mossan, och
all sköns blommor prunkade tätt vid vägen. Men ute på myrarna
kröpo små snåriga dvärgbjörkar fram, och hvitstarren vajade
med sina ulliga hufvud. Slutligen nådde vi första bebyggda
platsen på kartan — Hölj åsen — stannade där en stund och
drucko en bägare mjölk. Mjölk — det var vanligen frukost
och middag och kvällsvard för oss på vår vandring. Från
Höljåsen hade vi likväl den värsta vägen att gå, öfver
gungande myrmark, där vi sjönko till knäna, när vi halkade ner
från de hala, slemmiga dubbelstockarna och det murkna
gärdslet, som bildade »väg» öfver gyttjeskvalpet, klarade
likväl lyckligen Ormtjärn, där några ståtliga vildgäss flaxade
upp och försvunno. Så kommo vi fram till en å, där vägen
tog slut, vi följde längs ån för att söka ett öfvergångsställe,
träffade på några kor därute i vildmarken, förmodligen hörande
till någon säter, hoppade på öfver tufvor och risfall och
fingo till slut, när vi nästan uppgett allt hopp att komma
öfver den 5-meters breda, förargliga ån och funderat att
vända tillbaka och söka oss öfver åt motsatta hållet, syn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
