Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarvandring i min hembygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARVANDRING I MIN HEMBYGD.
• 249
stärkning väntade. Från Roverud veko vi af inåt Sverige.
Karta hade vi ej, inte heller visste vi hvar närmaste gård
befann sig, vi visste blott det, att nu bar det hemåt, till
Värmland. Och det gaf oss fart under fötterna. Natten blef lång
och kall. Vid en dikesren kokades te kl. 4 på morgonen.
Timme på timme gick, ingen människoboning sågs till, vi
vandrade fram i en kalstammig tallskog med träd invid träd och
marken förfärande naken. Man såg inte skogen för bara träd.
Det blef kusligt till slut, skogen förföljde oss, vägen svängde
i cirkel, vi trodde oss slutligen komna tillbaka till Norge
igen eller samma plats där vi börjat vår vandring. Vi villade
alldeles bort oss. Vattenflaskorna voro nu tömda till hälften,
endast en half liten limpa hade vi kvar af vårt matsäckförråd.
Trötta och alltför slöa att tänka stapplade vi emellertid på
— då blänkte det till från ett vatten. Jag rusade ner till
stranden — inte en boning — obygd och storskog äfven på
andra sidan. Vi togo en lugnande konjak och ramlade kull
i en blåbärsbacke och slöade till — men sofva gick inte alls,
ty myggorna sjöngo och stucko. Vi lågo blott sjunkna i
dvala — vår trötthet var stor. Då hörde jag plötsligt ett
rassel som af’något jordskred, ett ekande dån och en duns,
och så blef det tyst, lika dödstyst igen. Jag rusade upp,
förskrämd och ännu ej vaken, sprang hastigt till stranden
och såg då en roddbåt, som nyss blifvit skjuten i sjön —
det var rasslet mot stranden som lät som ett jordskred. Det
var långt öfver sjön. En man satt i båten. Jag hoade hoj
— han hajade till och vände sig om. Jag trodde, jag ännu
var inne i Norge och tänkte — jag talar väl norska, så hör
han mig bättre. Jag klarade strupen och skrek: »Kan De sige
mig, hvor långt vejen gåar?» Han stirrade bara men svarade
inte. Kanske är norskan inte riktigt rätt, tänkte jag men hoade
i alla fall om det. Då kom det, på renaste svenska och säfligt
och bredt: »Hvart vägen går?» — Jag kände mig snopen. Men
så fingo vi veta, vi voro i Lekvattnet, inne i Värmland, hemma i
Sverige. Jag dansade krigsdans, hurrade, svängde med mössan —
mannen rodde sin väg så fort han förmådde. Han trodde nog,
att något besynnerligt tagit förståndet — jag tror, han vardt rädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
