Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 5
byxor, hvita strumpor utsirade med garn i prålande färger,
blå vadmalströjor med silfverknappar samt en hög, svart
hatt med breda, rakt utstående brätten. Linningarna på
skjortärmarna samt skjortkragarna, som voro upprättstående
och särdeles höga, erhöllo nödig glans och styfhet
därigenom, att de gnedos med en s. k. gniesten. Till männens
bäst-dräkt hörde äfven höga kängor eller stöflar. En käpp
med silfverkula och en ridpiska af läder räknades också
till bondens utrustning.
Hvad pigornas draglådor innehöllo, kan man förstå
däraf, alt i klädväg erhölls i lön ett torkle, två lintyg, ett
par strumpor, en femskaftskjol, ett ofvanlif och en half
halsschal.
De klädespersedlar, som drängarna emottogo i lön och
som beräknades till ett värde af 12 daler smt, beslodo af
en tröja af blå vadmal, ett par skättefallsbyxor, två
blå-garnsskjortor, hosor och ett par skor m. m.
Som tjänarna af de framför gårdarna och utmed vägarna
liggande gödselhögarnas storlek slöto sig till gårdägarens
ekonomi, erhöllo de medelstora jordbruken alltid fulltalig
tjänstepersonal. Den var också på sådana gårdar och vid
denna tid rätt talrik.
För fina umgängesvanor och stor belefvenhet var
allmogen här vid början af 1800-talet knappast känd.
Näsduk begagnades ej i hvardagslag. Vid förefallande behof
snöto männen sig i fingrarna, som sedan torkades på
tröjärmen eller byxorna. Kvinnorna, som ju alltid varit
kända för finare vanor än männen, snöto sig i
förklädes-snibben eller i kjortelskoningen. Paraplyet, som vid denna
tid var ännu mindre i bruk än näsduken, kunde den skånska
allmogekvinnan också ganska lätt undvara, ty i »böst vär»
åkte hon alltid i sufflett, d. v. s. hon drog det yttre
»skörtet» upp öfver sitt hufvud. Så utrustad for hon i
synnerhet i medvind med god fart framåt, obekymrad om blåst
och regn.
De fattiga bland allmogen visade de högre stånden inom
samhället mycken underdånighet och gåfvo sin hyllning
genom handkyssning. Men »själfägarna» hade svårt för
att visa en så krypande ödmjukhet. Ja, det var t. o. m.
svårt för dem att visa sig höfliga, äfven när det endast
gällde att lyfta på mössan för att besvara främlingens
artighet. Handen fattade nog i mösskärmen, men resultatet
däraf blef vanligen endast, att hufvudbonaden drogs bättre
ned. Om farsgubben låg i sin bekväma och kära bänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
