Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flyglar till kyrkan bilda en rätt rolig samling. Grindrik
och oändligt backig väg mellan Rockesholm och Stadra, så
backig att vi vid foten af en af de värsta backarna sorgsna
måste upplocka och hoplappa spillrorna af »Blarret»
bredvid lämningarna af en gran, med hvilken han umgåtts.
Sånt händer emellertid stundom och måste tagas med
jämnmod.
Med lagade cyklar och den lappade »Blarret» på
»Förmans» plats på packskjutsen gåfvo vi oss af från Stadra
med Nora som mål. Det var samma härliga väg tillbaka
förbi Greks-åsar ända till Gyttorp, där vägen delar sig.
Sista biten fram till Nora är betydligt tamare, men de stora
gårdarna finnas öfverallt,’ och i Nora-trakten bestå de sig
i allmänhet med bra smidda grindar och förstukvisträcken.
Närmast staden är det mera jordbrukartrakt, det hörs t. o. m.
på namnen, som Bergsäng och Knutstorp, ej det
väl-klingande hytta. Vi hade ställt stora förväntningar på Nora
— efter studier i »Gamla svenska städer». — Gäckade blefvo
de långt ifrån, men mångt och mycket af det gamla är
rifvet, och så var vädret fult — ett stort men, då vi vant
oss vid evigt solsken i denna vackra juni månad.
Stämningen stördes ock af annat. Vi bodde vid det stora öde
småstadstorget, och där låg kyrkan. Det var ej den
ärevördiga »småstadskatedral», man brukar finna i våra små
trefna städer, utan en sen 1800-talspjäs i misslyckad gotik.
I dessa timmerkyrkornas landsändar har ej träet, hur
åldrigt som helst, varit fint nog till stadskyrkematerial.
Kanske gör jag nora-borna orätt, kanske ramlade deras gamla
kyrka öfver dem en dag och de skaffade då det bästa de
kunde få i stället — den tiden.
Vi räknade nu den 19 juni. I två grupper, den ena öster
och den andra väster om Fåsjön, begåfvo vi oss till vår
nästa station öskevik. Undertecknad for väster om sjön;
högt upp öfver vattnet går vägen, delvis skuggad af
oxel-alléer, samma natur som förut, men ju mer vi kommo
norrut desto kraftigare blir den, vidare utsikter, blåare
höjder. Öskevik är en stor och pampig bergsmansgård med
en hytta, som ännu är i gång då och då. Två timrade
manbyggnader, en på hvardera sidan om vägen, stora som
herrgårdsbyggnader, med imponerande salar — så stort
anlagda allmogehus har jag knappt sett ens på Gottland, de
stora byggnadernas land framför andra. Låga, hemtrefliga
rum emellertid med de lustiga, stora, gjutna järnspislarna,
som finnas här öfverallt i Järnbäraland — åtminstone i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
