Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fanatism och kolportörsromantik har ingen mark här.
Skellefteådalingen håller styft på sin statskyrka, äfven om
den för honom är ett stelnadt begrepp. För allt, som
kan rubba honom i den rätta tron, bär han skräck.
Familjebanden äga stor helgd. Känslan, ehuru oftast
sorgfälligt dold, är het och djup. Kärlek och hat äga här
ännu makt på lif och död. Att klaga är ej sed. De
hårdaste slag bäras med tyst jämnmod.
Och ståtligt är det folket. Möter du de högväxta
männen en vinterdag i sina svartflammiga hundskinnspälsar,
gördlade med breda kalfskinnsbälten, tror man sig se de
gamle svear, samlade till ting.
Ömtålig själfständighetskånsla utgör ock här, som där,
grunddraget i kynnet. Då 1855 den s. k.
husbehofsbrän-ningen afskaffades, upphof en bonde sin röst och svarade
kronofogden, som tillkännagaf påbudet, helt myndigt: »Få
vi ej bränna brännvin, som af ålder varit vår rätt, så gifva
vi oss under en annan potentat/» I samma anda mottagas
än i dag misshagliga påbud. Harmsna protester mötte så
Västerbottens dimensionslag emot afverkning af virke under
ett visst mått.
— »Skulle inte bonden ha rätt att göra med sin egen
skog hvad honom lyste?» Kringgående, ja brytande af
skogslagen genom falska stämplar o. d. anses som en
bragd af den i öfrigt rättrådiga och lagtrogna allmogen.
Den starka själfkänslan kommer skellefteådalingen äfven
att hålla det för en skam vare sig att jäktas själf eller
pådrifva andra i arbete. Ingen vill jagas som en slaf. »Har
jag det inte så fett, så har jag det inte så hett», är ett
slagord här. Och: »Gud ä’ dagarik» eller — »Lycka var
he, att Gud skapade ingen hast, bara en jämn rörelse!»
kan man få höra, för att svalka blodet på någon hetsporre.
Lika litet kan han krypa för att förtjäna en slant, men
låter den dansa med förnäm nonchalans. Knussel och
gnideri är honom vedervärdigt. För en vara begär han
aldrig mer än han anser den vara värd.
Prutar du likväl, säger han stolt: »Vill du inte ge hvad
jag begär, träng jag int’ om att sälja, kan nog behålla det
själf!» Eller ock om den prutmån summan gäller är
obetydlig, kommer det föraktligt: »Aja de örena kan jag väl
skänk’ dej!» I det ursvenska tilltalsordet du, som dock
tyvärr allt mer går ur bruk, ligger ock hans friborna
medvetande om allas jämbördighet.
Under den kallt värdiga ytan bär han på en varmblodig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
