Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 MARIA HIMMELSTRAND.
stängd af en skyhög, spetsig pyramid, Jägnafo. Den stod där
svartblå och djärf, som det förkroppsligade trotset. Men sågo
vi mot söder, fingo vi skåda en syn, som kom hjärtat att
klappa fortare. Skinande ljusblå, täckt af jöklar som
stelnade vågor af snö och is, tronade där fjällens drottning,
Sulitälma. Det fjället har mer att säga oss än alla andra.
Det var med redan i vår barndoms fantasivärld och vi följde
det med ögonen, tills det sakta sjönk ned bakom horisonten,
när vi närmade oss sydöstra stranden.
Vid middagstiden voro vi framme i Staioluokta, och nu
hade vi fullbordat första delen af vår vandring. Vi hade
följt Stora Luleälf ända från Harsprånget, öfver nio sjöar
alltjämt uppåt till större och större skönhet. Nu stodo vi
vid dess källa och den tycktes oss ligga i paradiset.
Gymnasten, som är en vidtberest person, förklarade att hvarken
Schweiz, Norge eller de italienska sjöarna gingo upp emot
det vi hittills sett på vår färd.
Det var torsdag, den 25 juli. Nu skulle vi vända Stora
Luleälf ryggen och gå åt sydost öfver fjällen till Lilla
Lule-älfs källflod, Tarrajokk (jokk = å).
På en höjd ofvanför Staioluokta lågo tre kåtor i en på
samma gång storslagen och idyllisk natur. Där bodde
karesuandolappar, som både i utseende och dräkt i hög
grad skilde sig från de jokkmokklappar, vi sett förut. Deras
dräkt var utmärkt vacker, riktigt praktfull. En ung
lapppojke blef vår förare öfver fjället, och vi började
vandringen vid 6-tiden på aftonen. Det bar rakt uppför fjället,
vädret var härligt, och vi insöpo i långa drag »den
käll-rena kyla af bergen». Kerkevares mäktiga, milslånga
fjällrygg begränsade utsikten i väster på andra sidan en brant
och djup floddal, och drottning Sulitälma behagade följa
oss med sina högblå ögon. Men det blef afton och natt,
och det bar alltjämt uppåt. Allt vildare och ödsligare blef
naturen, och nästan all växtlighet upphörde. Så kom
dimman krypande fram ur sänkorna och bredde sig så
småningom öfver topparna. Det blef inte nattmörker, men en
grå-hvit, spöklik färg öfver klippor, kärr och drifvor och öfver
de isiga fjällsjöarna, där dimman suddade ut alla
strandkonturer. Ett örnpar förföljde oss från brant till brant med
sina på en gång vredgade och klagande skrik. Det var kallt,
hemskt och ohyggligt, den oerhörda, steniga, dimmiga
ödsligheten tryckte min själ som en bitter, återhållen gråt.
Jag kom oupphörligt att tänka på ordet: »Förbannad vare
marken för din skull!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
