- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1913 /
282

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den kilometerbreda dalen. Men dessa strandängar! Det är,
som om norden ej haft nog af sin egen skönhet att pryda
sin lustgård med, den har lånat söderns yppigaste
växtlighet och kastat den som en matta öfver dalens botten. Vi
gå i en park af väldiga björkar, växande i grupper eller
bildande täta lunder. Med 3 eller 4 kraftiga stammar
uppskjutande ur samma rot resa de sig ur den täta gröna
gräsmattan. Meterhögt vajar gräset, aldrig rördt af lie eller räfsa;
det är ibland så tätt och högt, att man måste föra undan
det med händerna för att komma fram. Vi försjunka i
nationalekonomisk bedröfvelse öfver alla de stackars kor,
som inte få frossa af detta öfverflöd. Här och där gå vi
till axlarna i röda vågor af Epilobium eller högblå af
Mul-gedium, under det att lägre och anspråkslösare blommor
lysa mångfärgade mot gräset. Man kunde tro sig vara i en af
Mälardalens grannaste herrgårdsparker i stället för norr om
polcirkeln. Men lyfter man blicken, då känner man igen
sitt Lappland. Ingen herrgårdspark i Sverige har en sådan
infattning. Vi gå på Tarrajokks vänstra strand.
Tvärs-öfver floden bortom björkar och gräsmattor skjuta
grönklädda berg fram som kulisser. I de små tvärdalarna mellan
dem komma bäckar hoppande öfver stenarna, och äng och
björk gå dem till mötes en bit uppför backen. Men öfver
de gröna bergen resa sig högblå fjäll, storartade och
underligt formade. Jag minns när vi samtidigt fingo syn på
Staika och Ferras. Det var alldeles öfverväldigande. Staika
(lapska = det sladiga) reste sig öfver bergkanten, liksom
hvilande på den, väldigt, bredt och massivt,
häpnadsväckande likt en snöplog med snedt afskuren spets. Fina
snöränder löpte ner på alla sidor. Och Ferras var en
dubbeltopp. Två jättelika spetsiga stugutak med de väldiga
gafvel-röstena vända mot oss. Jag förstod strax sammanhanget.
I dessa fjällstugor bo jätten och hans drängar. Då och
då, när det snöat för mycket i fjällen, spänna de alla
Norrbottens björnar för Staika, snöplogen, och så ploga de, så
att snön ryker ut öfver hela landet. Då få vi yrväder här
nere hos oss.

Om Tarradalens västra kant var leende och omväxlande,
så var den östra, under hvilken vi gingo, desto dystrare.
Rakt upp ur den leende idyllen reste sig tvärbranta,
skrof-liga berg ända till 1,500 meter öfver oss. Somartjåkkos
båda väggar, slutande i trubbiga spetsar, voro de
väldigaste. Den ena var alldeles brokig, och från dess fot vällde
en bred ström af mångfärgade stenar och klippor tvärsöfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:58:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1913/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free