Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 J. G. ANDERSSON.
tidsutdräkt och med mindre kroppslig möda än Linné och
Wahlenberg behöfde använda på sina Lapplandsfärder,
och det är för visso ej endast längtan bort från staden,
utan framför allt de billiga och bekväma
kommunikationerna, som göra att nutidsmänniskorna i skaror draga till
fjälls ej endast sommar- utan äfven vintertiden.
Man har vid uppgörande af den materiella odlingens
pro- et koniraräkning visavi naturskyddsintressena föga
beaktat, att människan verkat ej endast förödande på den
primitiva naturen, utan att hon jämväl under sitt
omdaningsarbete dels ofrivilligt, dels medvetet skapat nya skönhetsvärden.
Jag skall med ett par exempel belysa detta.
Alla ha vi under vandringar i skog och mark pröfvat
den tidiga vårens eggande och förväntningsfulla stämning.
Vintern, den stränga herren, som vi höllo högt i ära, så
länge hans festdräkt var ny och ren och hvit, är nu
blif-ven gammal och skröplig, och de sista trasorna af hans
kostym ligga smutsfärgade i vägens diken, medan
därunder vårflödet bubblar och porlar med stigande öfverdåd.
På åkerrenarna lysa Tussilagons gula skaror som ett första
löfte om sommarens annalkande blomsterprakt, och från
en nästan osynlig liten mörk punkt högt uppe i det soliga
blå flödar öfver oss lärkans darrande sång.
Dessa två vårens förstlingar, lärkan och hästhofven, äro
de icke båda människans trifsamma följeslagare? Den
förras utbredning mot norden sammanfaller ju med
jordbrukets nordgräns, och ingenstädes klingar lärkans sång
oss friare till mötes än öfver de vaknande åkerfälten. Jag
känner icke, hvar hästhofven frestade sin blygsamma
tillvaro, innan lermarkerna blefvo uppodlade, men visst är,
att den nu blommar ymnigt endast där människan satt
spaden i jorden, på åkrar, vägkanter och järnvägsbankar.
Han är långt ifrån den enda blomma, som från ett
anspråkslöst vildmarkslif af människan oafsiktligt lockats
fram till en prunkande massverkan. Särskildt se vi detta
på skogsfallen, där timmerafverkningen nyligen släppt ner
solljuset till den förut beskuggade marken. Där gå smult-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
