Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 MARTINA VALLQUIST.
minut stör tystnaden, och solen, som från väster säger oss
att dagen lider. Alltså framåt!
En dalsänka skiljer här Mellanberget från Österberget
och dess nordligaste del, Stångaberget. Högt uppe på detta
finna vi dessa underliga vägar af kullersten, som sägas i
urtiden ha varit hafsstrand. Om det är så eller blott moräner,
må geologerna afgöra. Men ögat dragés längre. Nedanför
Billingens gröna sträckning lyser Hornborgasjöns, den stora
fågelsjöns, vida, grunda vatten och i skogen skymta slottet
Stora Bjurums gråa torn; i norr blånar Kinnekulles af huggna
kägla, där bortom skönjes tydligt en strimma af Vänern och
här i närmaste närhet ha vi ett stycke högfjällsnatur.
Man kan tro sig förflyttad ofvan skogsgränsen, luften är
lätt och ren, tystnaden så ljuflig, ensamheten så lisande
och — så lätt att komma ifrån, ty man har allt detta
midt i en nejd af civiliserade kommunikationer, en fristad
invid allfarvägen.
Långsamt gå vi ned från Stångabergets klipptopp, bort
öfver den ljungtufviga platån. Här är platsen att se
solnedgången. Då stå vi vid bergkanten och se den tusen
gånger beskrifna men aldrig gamla synen, hur solen sjunker
i guld och jorden ter sig i sin skönaste glans. Det blir
tyst i de muntraste lag en sådan stund, det är som om
anden en liten smula lyckades skaka banden af sig och
komma närmare sitt ursprung.––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
