Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 ELISABETH THORMAN.
dar, de gamla, fina dukarna, takdukarna, lakanen och
örngottsvaren med krus i de större gårdarnas linneförråd.
De stora bälingegårdarnas husmödrar — icke endast
de äldsta och de äldre, utan många av de unga — äga
ännu som ett ovärderligt arv från sina förfäder på dessa
gårdar sedan sekler tillbaka den fina och starka känslan
för ett äkta material. Det är denna yttring av en gammal
allmogekultur, som varit jordmånen för en handaslöjd,
vars blomning var allmogekonsten. Ett ädelt och äkta
material har aldrig kunnat minska fröjden att låta
fantasien spela, att låta handen forma och färga allt djärvare
och skönare efter denna fantasis ingivelser. Innebörden däri,
att de gamla arbetssätten ännu leva kvar, att det urgamla
materialet, linet, så avgjort föredrages framför det nyare,
bomullen, är den, att böndeätterna här bibehållit sin höga
kulturella ståndpunkt; traditionen har därför av dem hållits
vid makt. Utan inverkan har dock ej den nya tiden kunnat
vara, den, som i andra trakter så mäktat omvälva allt,
att så gott som varje spår av gammal kultur rensats bort,
utan spår av denna inverkan har ej den nutida
hemslöjden t. o. m. i Bälinge kunnat förbliva. Bomullen har
i de allra flesta fall fått tränga in som varp, detta vad
beträffar såväl linne- som yllevävnader. En torparhustru
under Kiplingeberg och en och annan förmögen husmor i
de rikare byarna äro här de enda undantagen; de äga den
gamla kulturen alltför starkt i blodet för att kunna
nedlåta sig till den mindrevärdiga bomullen, och deras
linneförråd är glänsande av lin både »ändes och tvärt». Detta,
att kunna lägga fram linneförråd, vars like ej kan fås
för penningar; att fullständigt, från linfröets sådd å den
egna torvan genom linets, garnets och vävnadens alla
utvecklingsskeden ha hanterat detsamma med egna, starka
och kunniga händer; att i ingen mån ha givit efter för
det nya i arbetssätt och mönster — oftast där det gäller
linet de mycket urartade leksandsmönstren från de sista
tiotalen av år —, som så dumdristigt högljutt tränga sig
in överallt, detta är en kulturgärning av en betydelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
