Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I EN GAMMAL KULTURBYGD 265
öfverst uppå, där bärgen bestå af Gråsten, til alla sina
växter afbilda de wildaste Norrlands marker, men däremot
fälten nedanföre kullarne frambringa ej annat än de
wack-raste växter ifrån Skåne, Ölands och Gottlands lundar»,
utbrister Linné, västgötabergens hänförde upptäckare.
Billingen och Falbygden bilda tillsammans en stor
trekant, vars norra spets utgöres av Billingens nordligaste
ut-löpare och vars bas i söder är en tämligen obestämd
ostvästlig linje omkring en mil söder om Mössebergs och
Gerumsbergets sydändar. Billingen fyller trekantens norra
del. Den är störst av alla trappbergen och bär på sin breda
rygg mariga skogar och mossmarker, men dess sluttningar
vittna med sina lövängar, aspdungar och odlade åkerfält
om den skiffer- och kalkstensrika jordmånens naturliga
bördighet.
Bedan med Billingens sydsluttningar börjar »falan», slätten.
Det gamla namnet lever ännu kvar i betydelsen stenig,
tuvig utmark, en flerstädes för Falbygden karakteristisk
terräng, endast användbar till bete. Den bildades en gång
vid inlandsisens avsmältning, då smältvattensmassorna sökte
sig väg över kalkstensplatåerna och efter vissa strök sköljde
bort det mesta av jordbetäckningen, och blott lämnade
större stenar kvar.
Nordfalan utgöres av de vidsträckta kalkstensplatåerna
på Billingens sydsida. Åt väster når den fram till
Hornborgasjöns gamla träsksjö, vars grunda vatten för några
få år sedan gav en aning om den växt- och djurlivets
rikedom, som myllrade i Falbygdens många träsk och
kärrängar, när de första stenåldersmänniskorna togo bygden i
besittning. Nu ligga de alla igenväxta, torrlagda och delvis
uppodlade. Endast Hornborgasjön trotsar i viss mån
människans i fåvitsko gjorda försök att döda en rik natur. Om
vårarna, när Billingens snömassor smälta och bergbäckarna
välla över sina bräddar, då kan inte det flata bäckenet
nere vid Billingens fot rymma vattenmassorna, och sjöns
yta ligger åter som i forna dagar, bred och vid. Men en
het sommar, när vattnet hunnit finna sitt avlopp genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
