Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under denna spänner man instinktivt alla muskler
till det yttersta och drar ihop sig till ett klot. Så får man
en hård törn och rullar några varv i den lyckligtvis mjuka
och djupa snö, som alltid finnes nedanför dessa branter.
Efter chocken ligger man stilla en stund precis som en
skalbagge, vilken blivit störd och låtsas vara död. Man känner
efter var det gör ont i kroppen, och om det gör mycket ont på
något särskilt ställe. Sedan börjar man röra på de olika
lemmarna, den ena efter den andra, och med tillfredsställelse
konstatera att de samtliga äro jämförelsevis användbara.
Sist tänker man på skidorna; även de befinnas vara i gott
behåll. Med stor ansträngning reser man sedan den
mör-bultade kroppen och avlägsnar sig varligt från valplatsen,
förundrad över det märkvärdiga faktum, att man klarar en
luftfärd i dimma vida bättre med instinktiva rörelser än en
motsvarande med seende ögon och överlagda rörelser i klart
väder. — När jag kom tillbaka till tältplatsen, hade Norman
dragit ut sovsäcken ur tältet, vänt den ut och in och hängt
upp den på en skida till torkning. Vid 5-tiden hade det
frusit på och klarnat upp, varför vi skyndsamt packade
kälken och begåvo oss i väg i riktning mot det väster om
oss belägna bergpasset. Komna halvvägs upp i backen sågo
vi ett stort svart vidunder till moln komma över passet och
emot oss. Inom några sekunder voro vi uppslukade av
detsamma. Snart började ett ymnigt snöfall. Att i blindo
framtränga bland dessa branter och avsatser i detta väder
var oss omöjligt. Vi vände därför om och slogo in på den
jämnare men längre vägen åt norr upp igenom
Vassjadalen. I den lösa och djupa snön skuro kälkmedarna
oupphörligt ned, men vi togo av skidorna, lyftade upp kälken
och bogserade upp den steg för steg. Kl. 1/2 8 tältade
vi i mörkret och dimman i en djup snödriva. Uttröttade
drucko vi te och lade oss att sova, medan den fallande
snön, som oavlåtligen smattrade på tältets tak, kungjorde
för oss att vårt hopp att få gott före för alltid begravts.
Då vi vaknade den 5 april, fortsatte snövädret och den
nordvästliga vinden ännu. Dimman hade bara blivit tjockare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
