Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 L. AMÉEN
När man våt och genomfrusen kom in i kåtan och slog
sig ned på renhuden framför den pyrande elden,
genomströmmades man av en känsla av välbefinnande och
hemtrevnad. Hustrun sätter genast på kaffepannan. Barn och
hundar komma fram ur sina gömslen och taga inkräktarna
i skärskådande. Man erinrar sig, att man i ryggsäcken
har en påse sötsaker, och då man tror sig veta, att när
det gäller barn, hjärtats nyckel icke heter sång utan
karameller, tar man en grabbnäve och fördelar mellan små
bruna, allvarligt framsträckta tassar. Modern säger
någonting, varibland man igenkänner ordet »karamellan». De
röda och gula läckerheterna flyttas över från de högra
händerna till de vänstra och de förra, nu ganska klibbiga,
framsträckas högtidligt till tack.
Så häller modern av det under tiden färdiga kaffet upp
tre koppar, som hon jämte sockerskålen och kannan med
getmjölk placerar väl rättade på en smal, lång rektangulär
bricka, i regel
av omålad björk,
men tyvärr
emellanåt med
japansk lackering.
Ofta åtfölj es
överlämnandet till
gästerna av
denna bricka
likasom avslutandet
av andra husliga
sysselsättningar
med en lätt suck.
Vi undrade om
denna suck hade något læstadianskt ursprung och gällde
världens fåfänglighet och skröplighet i allmänhet. Lapparna
föreföllo nämligen rätt allvarliga och stillsamt värdiga. De
syntes sällan le och hälsade varandra med att nästan ömt
lägga händerna på varandras skulderblad, vilket uppgavs
vara den læstadianska brodershälsningen.
EN ARGSINT FJÄLLVRÅK.
O. Halldin fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
