Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 NILS FJÄLLSTEN SENIOR
dalen och alldeles under Stensdalsfjället, vars ädla linjer livligt
påminna om Åreskutnn. Då man trott och uthungrad kom till
Fjällstens stuga, möttes man alltid av vänliga och förstående
ansikten, och plats för natten fick man alltid i det lilla rummet,
var det än aldrig så trångt om utrymmet.
De sista åren led Nils mycket av dålig syn. Men var synen
dålig, så var hörseln desto mera skärpt. En skidlöpare kände
han igen på långt håll, blott han hörde stavhuggen. Uppe i
fjället följde han ripflockarna
på ett underbart sätt — bara
med hörseln.
Nils var både en väldig
Nimrod och en duktig
skidlöpare. Många björnar och
vargar ha fått bita i gräset för
hans vingade lod. På skidor
var det ett nöje att följa honom
i hans krafts dagar. Aldrig en
tvekan om var han skulle gå
fram; alltid var han
situationen vuxen. Där fjällsidan var
allra brantast, där gick han
ofta ned, på snedden,
manövrerande sina tretton fot långa skidor med en knubbig björkpåk.
Nils hade alltid klart för sig, att Stensdalen var den allra bästa
platsen på vår planet — det tog ingen ur honom — förnöjsam
var han in i det sista. Men så kunde han också, från sitt
kungligt belägna fönster, se solen vandra över Anarisets väldiga
fjällmassiv och färga drivorna på Stensdalsfjället röda, när dagen
gått till ända.
Nils hade tre »pojkar» och alla brås de på sin fader. En av
dem, Jonas, har i Turistföreningens anteckningsbok i Vålådalen
fått det smickrande epitetet: »världens bäste förare», och jag
motsätter mig detta endast så tillvida, att han delar äran med
sin äldre bror, Nils. Nils är f. o. den ende av sönerna, som
knutit hymens band.
Sista gången jag såg gubben Fjällsten var en höstdag 1915.
Han var redan då ganska apatisk och det var tydligt, att slutet
snart skulle komma. Det hjälpte ej att liva upp minnen från
gångna dagar, han mindes endast litet eller intet av det som varit.
En tidig morgon i början av förra året slutade så Nils sitt
händelserika liv. Det blev sorg och förstämning därborta i
Stensdalen den dagen — själva naturen sörjde med och vinden
kom skogen att sucka vemodsfullare än någonsin. En av Fjäll-
^ff^*w^
NILS FJÄLLSTEN PÅ SKIDOR VID
»SKAFTET», STENSDALEN. Axel Bergman fot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
