Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 GRETA ADRIAN
blånande, Jockande. Äntligen skymtade vi det andra stora
målet för vår vandring: det fjäll, som maken i 5 års tid
upprepade gånger försökt bestiga. Nu nalkades vi det för
första gången norrifrån, och vi hade nästan en
förnim-melse av, att den granna, blånande synen plötsligt skulle
försvinna för våra blickar.
Efter endast några minuters vandring söderut från
Slugu-sjön passerade vi en liten rännil, som flöt i sydlig
riktning, Hövdbäcken. Vi hade kommit in i Dalälvens
vattenområde.
Kursen sattes nu mot den stora lappvägen gående över
Hävlingen, en rad sjöar utgörande Österdalälvens översta
lopp. Stigen går i riktning mot Sylen och Elgaaen på norska
sidan. Till bron över Hävlingen från Slugusjön var enligt
kartan 4 km. I verkligheten torde det vara 8 eller 9.
Uppför Slugufjäll bar färden. Stigen hittades och utför
bar det mot en bäck med en kåta. Omigen uppför och
utför. Äntligen Hävlingen! Från andra sidan hördes
hundskall och röster, på sjön en båt med fiskande lappar — vi
kunde ej vara långt ifrån det på kartan utmärkta lapplägret.
I första kåtan, vi kommo till, blevo vi gästvänligt mottagna,
men till vår stora förvåning utgjordes invånarna ej av
lappar utan av en kartograf, löjtnant S. och hans
följeslagare. Fingo kolbullar, röding, renbiff och en oändlighet
av upplevelser och historier från och om den märkliga
trakten häruppe. Vi gästade nu de Idrelappar, vilka K. E.
Forsslund skildrat i årsskriften 1913, sid. 198. Vi kände
igen kåtorna och den förmögne, vänlige lappgubben och
hästarna, som hela natten drevo mellan kåtorna och
skramlade med sina pinglor. Det här var »sommarkåtorna»,
vinterkåtorna lågo på Slugufjäll och väntade. Man har
det svårt och strävsamt. Vargen se, han hade redan varit
framme ett par gånger, det bådade inte gott för vintern.
Men när snön kommer, då ska han »knipas»! En lapp kan
ränna och en bössa kan han sköta.
När vi nu äntligen hunnit så långt, att vi följande
morgon hade hopp om att från toppen av Storvätteshogna få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
