Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄLLFOLK
319
på långt håll där den står, rak och fri, ofta ett vägmärke för
dem som färdas över fjället.
En sådan där ensam, knotig dvärgbjörk, en rese från gångna
tider, litet gammal och grå visserligen, men en rese i alla fall,
är lappen Mårten Tomasson-Fjällsten.
Första gången såg jag honom en vårvinterdag 1912. Jag
åkte ensam på skidor upp emot Lilla Stensdalsfjällets kam, vars
ädla linjer livligt minna om Åreskutan. Då jag hunnit upp ett
stycke på dalsidan syntes en liten svart prick vid horisonten
rakt föröver. Pricken »växte» oroväckande hastigt till en man,
som i forcerad fart sköt utför fjällsidan och rakt emot mig.
Det var Mårten Tomasson. Då han hunnit ned i jämnhöjd
med mig, satte han stavarna i mark, så att snön sprutade över
oss båda två.
— Snart var den bekantskapen formerad. Mårten hade ränt
skidor från Gåsdalen och endast tärt en kopp kaffe innan han
for. Han drog ut svångremmen och sade på sitt oefterhärmliga
sätt:
»Du ser, vad det tar — jag drog åt den här så hårt innan
jag for, att inte ens en lus skulle kunnat krypa igenom; nu
får jag dit hela näven.»
Jag bjöd Mårten på smörgåsar och ägg, vilka senare han
slukade hela, delvis skalande dem i munnen.
Det började nu mulna och solen gav på sin höjd illusion av
en stor fettkula, den där ansträngde sig att bryta igenom
molnväggen.
Mårten föreslog, att jag skulle följa honom till hans kåta och
stanna där över natten. Jag nästan bävade av sällhet vid denna
tanke — — att få följa en riktig lapp i fjället och stanna över
i hans kåta. Jag kände något av den karlavulenhet varje
fiskarpojke måste erfara, då han första gången får följa far i båten.
Mårtens Tusculum var ej, som jag tänkt mig, en kåta, utan
en liten timrad stuga mitt inne i skogen. Mårten är här kung
över stora vidder, där vintertid endast hans egna stavhugg störa
stillheten.
Jag blev hos Mårten länge den gången. Vi följdes åt på långa
skidfärder och han lärde mig något så när nyttja skidan i fjället.
Mårten var då ännu i sin fulla kraft; hans rykte som
skidlöpare är känt överallt bland fjällfolket i Jämtland. En gång kommo
vi oförmodat till ett väldigt stup, beklätt med snårig björkskog,
strax väster om Nulltjärnarna. Mårten åkte förut och plötsligt
var han som uppslukad av jorden. Då jag tittade nedför
branten, gjorde jag den smärtsamma reflexionen, att gubbens lik
måste ligga någonstädes nere i björksnåren. Ett ögonblick se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
