Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 STÄMNINGAR OCH INTRYCK FRÅN BRUNSKOG
vass ha krupit tätt ihop omkring det och viska om svunna
tider. Björkarna hava vuxit Berga herrgård över huvudet
— blott ett par fönster stirra som i drömsyn ut över sjön.
Storeborgs komministergård, där Fröding diktat flera av sina
värmländska låtar, ligger på en hög backsluttning med en bred
å nedanför. Som en lång svart orm ringlar sig ån genom
gräset med gula strimmor av rågskylar på ryggen. I månljusa
nätter kommer älgtjuren dit ner och dricker och prövar vinden
med höjd mule.
Mitt i en förfallen trädgård står ett stort, rött
tvåvåningshus med till hälften uppdragna urblekta blå pappersrullgardiner.
Förstugkvisten har satt sig för sig själv på den fallfärdiga
trappan, lutar sig mot väggen och sover tungt i den gassande
solhettan. Syrsan spelar under nässlorna. Här bodde en gång
i tiden Gösta Berling, alias pastor Emanuel Brantzell.
I Brunskog ligger Värmlands högsta berg »Blåbärskullen»,
425 meter över havet. Vägen dit upp går genom mogen skog.
Vilket svårfattligt begrepp för slättboöron! Sekelgamla
jättegranar stå sida vid sida, långt mosskägg hänger från grenarna,
märgen har stelnat i ådrorna. Rötterna orka ej gå längre.
Topparna, som tröttnat på att ständigt vara överst, böja sig
och hänga slappa . . . Uppe från Blåbärskullens topp ser man
ända in i Norge. Under sig har man Tolvmilaskogen och runt
omkring silverskimrande älvar och safirblåa sjöar. Om sjön
Mangen går följande sägen: En rik fru till Röbergshöjden
och Tobyn var så hård och obarmhärtig, att hon aldrig hjälpte
någon nödlidande, t. o. m. sin syster i Slobyn, som kommit
på obestånd, nekade hon att bispringa. Då hon en dag rodde
över Mangen kastade hon en ring i vattnet och utbrast: »Lika
omöjligt som det är att jag får denna ring igen, lika omöjligt
är det för mig att bli utfattig.» Men båda delarna hände. En
fisk fångades, som hade ringen i sig och hennes gård brann
ned. Till slut blev hon så utarmad att hon måste bedja sin
syster om hjälp . . . Det är gott om sägner i Brunskog. En
lyder sålunda: »Det var den närmaste tiden efter digerdöden.
När folkmängden började öka sig så pass, att ortens
häradshövding fann nödigt där hålla ting, funnos där icke flera än
tio karlar att taga till bisittare eller nämnd i rätten, utan
måste då inväljas två hederliga kvinnor till nämndemän, hustru
Valborg från Nordmarkshyttan och Karin Joxa från Kahlhyttan.
Domaren satte så stort värde på dessa kvinnor, att han i
tve-tyda och svåra mål aldrig dömde förrän han frågat dem till
råds, och det berättas att han därvid flera gånger stannat i
sina domslut.» Att Värmlands kvinnor ej blott varit begåvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
