Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTOM VÄGARNA 181
Vid Valleberga kyrka — bekant såsom Skånes enda
rundkyrka — vrider vägen ned mot »lejet». Här brytes
plötsligt slätten av höga,. mäktiga rullstensåsar— det ljusa och
milda landskapet får med ens ett allvarligare och
högtidligare drag. En kvarts väg från Valleberga — och man är
framme vid läget. Man ser det inte, förrän man är
alldeles in på det, där det ligger i en kil mellan höjderna, som
här på båda sidor skjuta nästan rakt ut i havet.
Kåseberga är inte stort — knappt mer än ett dussin
hus, som »tockat» sig samman i en klunga. De lysa i
sommardagen med höga, grella färger — dessa färger, som
sjöfolk älska att smycka sina hus med. Ilsket gredelint,
klart grönt, havsblått, rött — en färgkonsert, som en
expressionist skulle falla i hänryckning inför. De ge också
ett eget liv åt tavlan. Här och där ser man en liten
trädgårdstäppa utanför stuguväggen, där mynta och lavendel,
solrosor och lejongap frodas, och där ett och annat
vind-vridet plommonträd lyfter sina knotiga grenar.
»Lejet» har bara en enda riktig gala, som går tvärs
igenom det ner till »sjön». När jag sakta körde in på gatan,
låg den helt öde och slöade i sommargasset. Inte en gång
en gås syntes till på den grönskande stenläggningen, fast
man annars har gott om gäss härnere vid havet. Men så
med ens blev det liv. Jag vet knappt var alla människor
i en hast kommo ifrån. Men kommo gjorde de, så det
klingade av träskorna i gatstenarna, och — tittade gjorde
de. Det var tydligtvis något som hänt — en främling hade
plötsligt beträtt deras lugna bygata! Jag lät kusken ta
hand om skjutsen och slog mig i »snack» med några av
infödingarna, som nyfiket skockade sig omkring mig. Det
var präktiga fiskartyper med öppna, klara
»österlenninga»-anleten, men med svart,hår och mörka ögon. Ett
främmande inslag i den inhemska rasen var tydligt märkbart.
Det finner man för övrigt överallt i kustbyarna härnere.
Och det går en sägen om blandning med sydlänskt folk,
någon gång under 1600-talet.
Nå, jag slog mig, som sagt, i snack med några av gub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
