Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOKE MOSSE 157
därute och i fjärran en strimma av Horssjön inunder de
blånande höjderna.
Har man samlat Store mosse i en blick däruppifrån, så
må man ge sig in på allvar i dess värld. Den låg där som
en jämnbrun vidd med skogens blå till gräns mot det
oändliga. Men dess anlete förändras, när man kommer den
intill. Från den yttersta skogskanten, där de glesnande
tallarna lämna sikten fri, bredes mossen som en tovig
jätte-fäll nästan så långt ögat når, ty höjderna, som gärda den,
ha sjunkit bort härnere. Och det sammanflutna bruna har
förvandlats till en vattring över vidden av dunkelbrunt och
ljust, bildad av de mörka ljungtuvornas evinnerliga växling,
med myrsävens gulblekta fjolårsstrån, som lysa fram ur
alla sänkningar emellan. Av rämnorna och hålen, som
öppnas mellan tuvorna, är från skogskanten ingenting att
se, men den som bara ger sig ut i mossen märker dem dess
mera, där de gapa i hans väg. Med sin släta bädd av
svartbrun ävja gå de fram emellan alla tuvor, slingrande och smala
eller vidgade till stora svalg. Och tuvorna, de höga,
vidlyftiga ljungtuvorna, äro vardera en liten värld för sig.
Ävjebandet runt omkring går som en vallgrav skiljande från
yttervärlden. Där löper omkring tuvans fot på gränsen mellan
ävjans och ljungens mörka färger en ofta bruten, gulvit bård
av myrsävsståndens plymer och vitmossvaddarna, som bukta
sig mot ävjekanten. Högt däröver lyfter ljungen sitt överfulla
fång av kvistar, grånade och döda eller levande med
fattigdomens allra tyngsta grönskefärg. Vitmossan följer i
svällande dynor upp inunder ljungen, medan renlaven tävlar med
kråkbärsrisets mattor om den torraste platsen i tuvkrönet.
Så bjuder mossen skiftning i det lilla och enhet i stort.
Men detta ändlösa ensartade skapar just den övergivna
storhet, som gör mosslandskapet skönt. — Är det en dag med
blåst och drivande skyar, får vidden liv av dagerspelet.
Än ligga synrandens höjder ruvande mörka över solbelysta
mossfält, än lysa de upp medan dunkelbanden vandra över
mossen. Men denna växling söndrar ej, den blott
fördjupar stämningen av ödemark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
