Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÜVEK FJÄLL OCH SJÖ LÄNGS VASTANGRÄNS 225
Men ännu finns det i vårt land vidsträckta områden av
oberörd natur. Och Lappland med dess ändlösa vidder
och glesa befolkning är naturligtvis ödemarkslandet
framför alla andra. Även söder om nämnda landskap finnas
utefter vår västra landgräns vidsträckta områden, där
naturen ännu ej påverkats av människans ingripande, och där i
fjärran belägna nybyggen det strävsamma livet ännu leves
under förhållanden föga avvikande från dem, som rådde
under fäders och förfäders dagar. På grund härav ha dessa
trakter alltid utövat en särskild dragningskraft på min man
öch mig. Under de senaste åren ha vi, vinter som sommar,
genomströvat gränstrakterna söder om den norrländska
tvärbanan. Sommaren 1919 hade vi bestämt oss för att
genomvandra en god del av det norr om nämnda bana belägna
området.
Efter att ha skakat på tåg till Murjek, cyklat till
Jokkmokk, på motor- och ångbåt befarit sjösträckan till
Kvikkjokk, övernattat i det gästvänliga Njunjes samt vilat och
fiskat vid Tarraure, lämnade vi en regndiger morgon den
mångbesjungna Tarradalen bakom oss. I söder hade vi
det glaciärprydda, snörandiga Staika, i norr Tårresåive och
mellan dem en svacka fram till sjön Vaimok, speglande
snöiga, branta stenursfjäll och blygrå, hotande åskskyar.
Och över lågfjällen vid Vaimoks västliga spets höjde sig,
solbelyst mot en klar himmel, som en uppenbarelse ur en
drömvärld — Sulitälma.
Efter en mödosam, sugande vandring över blockmark,
under åskdunder och regnsmatter skymtade vi vid tretiden
på natten Varvekhyddan. Den gör ett egendomligt intryck
med spisen stående utanför det som ännu finns kvar av
Turistföreningens förstlingshydda. En hemsk sannhistoria,
är förbunden med densamma. En svensk skulle vid juletid
lotsa fyra finnar över mot Virijaure. Då de gästade ett
lappläger försökte finnarna plundra detta. Lotsen lämnade
dem, och finnarna sökte följa efter honom, men förlorade
spåret och råkade vill. Benen av två hittades frampå våren
på fjället, den tredje räddadies, men den fjärde frös och
15. Svenska Turistföreningens Årsskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
