- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland /
259

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN KANOTFÄKD PÅ LULEÄLVENS KÄLLSJÖAR 259

löpare och ämnade där pusta ett slag innan vi satte över
det 3.5 kilometer breda vattnet till Måkkolis, men på grund
av blåsten och den klippiga stranden fingo vi efter ett par
misslyckade försök uppge landstigningen och fortsätta norrut.
Sjön gick det högsta den någonsin gjort, och detta blev
kulmen på kanoternas påfrestning, på samma gång som vi

fingo ge en
uppvisning i balanskonst
och
manövreringsförmåga. Kanoterna
klarade sig alldeles
utmärkt, och vi med
Vågorna voro
meterhöga med vita,
fräsande kammar, av
vilka en hel del
kommo in i kanoterna.
Efter iy2 timme
kommo vi fram, något fuktiga. Melanders pojk
fullkomligt satt i vatten och den största delen av packningen var
genomvåt, men allting torkade med undantag av sockret,
som envist vägrade och som vi därför fingo tappa på
ther-mosflaskorna.

Därpå satte vi åter av. Stormen hade ytterligare ökat,
så vi insågo snart det lönlösa uti att fortsätta. Vågorna
klarade vi nog, en dust med dem var bara ett nöje, men
vi kommo ingen vart med paddlingen, så trots att vi
endast hade 5 kilometer till sjöns nordspets fingo vi åter gå
i land.

Kanoternas öde hade länge varit avgjort; vi kunde ej
taga dem med över Kölen, ty dels var det knappt med
tiden och dels hade dieten på sista tiden ej varit av det
kraftigaste slaget. Att ge dem till någon gick ej, ty »någon»
fanns ej, och vinterstormarna, som nu snart skulle komma
däruppe, kunde de ej trotsa. Hellre än att tidens tand
skulle förtära dem eldade vi upp dem, men det var med
svidande hjärta det skedde. Mycken glädje och många

FALL FRÅN GARDELOUBBAL. Förf. fot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:01:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1920/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free