Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från slott till koja på Öland av ANDERS BILLOW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
församlingen. Detta opersonliga förhållande rådde icke på
den tid då kyrkorna byggdes, utan har uppkommit först
under 1700-talet. Gentralisationen förklarar i viss mån att
så många, i bestämda modestilar utförda ombyggnader ägt
rum och utgör även en god ursäkt för alla de försyndelser
mot ett naturligt och enkelt byggnadssätt, varom de nya
kyrkorna vittna. I denna uppsats, vari blott några utmärkande drag för den öländska kyrkobyggnadskonsten kunnat
bliva antydda, finnes ingen anledning att närmare karaktärisera de i hela riket välkända ladu- och bönhusstilarnas
tillämpning på Ölandskyrkorna, även om provinsiella drag
kunnat insmyga sig.
Kyrkogårdarnas utvidgning, en annan, oftast illa utförd
förändring av yngre datum, bottnar däremot i en ny uppfattning hos själva folket, icke bara på Öland utan i hela
landet, och är sålunda ej ett utslag av smakdespotism. Ända
till långt fram på 1700-talet ägde kyrkogårdarna, trots folkökningen, samma ringa ytinnehåll som under medeltiden.
Endast den jord, som biskopen en gång invigt till begravningsplats, blev anlitad, hur trångt om utrymmet det än blev.
Det kunde väl gått bättre, om icke kyrkogårdens indelning
varit så opraktisk. Denna grundade sig nämligen på det
gamla hedniska bruket, att varje by skulle hava sitt gravfält,
och därför uppstod vid täta dödsfall inom en och samma
by stor svårighet att på byns begravningsplats inom kyrkogården få tillräckligt utrymme. Detta ledde till att upplysningstidevarvets allmogegenerationer slutligen fogade sig i
att slopa bruket med bestämda gravplatser för byar och
gårdar och började tillämpa begravning »för varv», så att
först hela kyrkogården, grav intill grav, togs i bruk, innan
man började på nytt att begrava där varvet börjat. Emellertid ville icke ståndspersoner och snart ej heller de mera
fordringsfulla bönderna på detta sätt bliva placerade i
nummerföljd. När den nya ordningen infördes, hade dessutom alla gravstenar över de olika gårdarnas avdöda innehavare, vilka haft bestämd plats, måst undanskaffas, men
känslan för familjebandet var dock så stor, att förlusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
