Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vegetationen och det öländska landskapet av G. EINAR DU RIETZ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
80 G. EINAR DU RIETZ
mattor så långt man ser. Men för övrigt återkomma med
förvånande regelbundenhet samma växtsamhällen i ungefär
samma proportioner på grusalvarets olika delar.
Går man ut över alvaret från Västra landborgen mot
öster, behöver man vanligen inte gå långt, innan man
överraskas av att se horisontlinjen brytas av en rad låga buskar
på nära håll. När man kommer in bland dessa buskar,
står man redan inne på karsten och därmed på alvarets
andra stora viktiga naturtyp.
Det är egentligen inte stor likhet mellan karsten och det
grusalvar, vi nyss vandrade fram över. Här ligger
kalkhällen oftast alldeles bar och är genomdragen av täta och
djupa sprickor. Orsaken ligger i en något annorlunda
beskaffad kalksten. I motsats till grusalvaret kommer karsten
att bli ganska väldränerad; hällarna sköljas rena av varje
regnväder, vattnet försvinner i de djupa sprickorna och
vittrings-produkterna likaså. Många sprickor nå ett betydligt djup.
Regnvattnet avrinner genom horisontalsprickor och kommer
åtminstone delvis i dagen i landborgsbrantens källor.
Den högre vegetationen i karsten är koncentrerad till
sprickorna. I dessa är den för karsten så karaktäristiska
buskvegetationen rotad, huvudsakligen bestående av slån,
hagtorn, nypon- och någon gång hasselbuskar. För övrigt
hysa sprickorna en både artrik och egendomlig växtlighet,
till stor del bestående av för alvaret i övrigt främmande
arter. Här upptäcker man då och då de mest skuggälskande
lundväxter, som man minst av allt skulle vänta att möta
på alvaret. Hällarna äro i stället så mycket kalare;
skorp-lavar och små mosstuvor utgöra vanligen den enda
vegetationen.
Karstområdena äro i huvudsak koncentrerade till alvarets
centrala delar, vilka de genomdraga som bredare och
smalare band. Mellantyper mellan grusalvar och karst äro för
övrigt ingalunda ovanliga.
Stora delar av alvaret äro emellertid varken hänförliga
till grusalvaret eller karsten. Särskilt på de mera ojämna
delarna av alvarets centralparti blir moräntäcket ofta till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
