Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skisser från en Värmlandsfärd av ESTER EDELSTAM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högplatån.
Rakt upp på högplatån för stigen, försvinner sedan åter i
skogsdunklet, slingrar sig fram på Himmelsåsens fria höjder
och går så allt längre bort mot fjärran nejder. Men
högplatån lämnar den kvar i stilla ro med det fattiga
fiskarfolket och den gråa ödestugan, med de blommande
bergsängarna och den genomskinliga högfjällsluften.
Och bakom slår granskogen ring, och framför lutar
björkhagen ned mot det blanka, runda tjärnet. Men långt
i fjärran förtona de buktiga skogsåsarna i blått, och bergen
resa sig höga och spegla sig i bergsjöns vatten. Och över
alltsammans välver sig den blåa himlen så nära som ett
tempelvalv, och solen lyser hett och starkt på det brokiga
myllret av doftande ängsblommor med deras klara färger.
Men på aftonen står solklotet eldrött över skogskammarna
och sänder ut långa, dalande streck av ljus och färg, innan
det sakta försvinner bak bergen, för några korta timmar
i dessa ljusa midsommartider.
På högplatån stå alltjämt gamla gårdar och visthus och
vittna om ett förgånget och idogt bergsfolk. Men nu är
där tyst och övergivet i gårdarna; endast i fiskarstugan på
krönet hörs prat och skratt och barnskrik. Och där kommer
fiskarmor själv med rak och spänstig gång på bara
fötter och med ryggkonten full av löv. Från björkhagen
kommer hon, och lövet ska kalvarna ha. Och efter fiskarmor
komma korna med pinglande skällor.
Så ter sig högplatån i midsommaraftonens stillhet. Den
tyckes ligga så oändligt långt från bygden, högt uppe där
jord och himmel mötas. Högplatån lever, men den lever
sitt eget mäktiga, rofyllda liv.
Stava ligger i timmar och dagar på bergsängarna; om
nätterna finner hon ett gästfritt härbärge i fiskarfolkets
trevna kammare. Hon kan ej lämna högplatån. Den håller
herm e fängslad med sin vittfamnande skönhet och frid.
Vardagslivet sjunker bort, stadskulturen glömmes, tankarna
domna hän; hon släpper efter och sjunker ned i vildmarksvilan.
Det är så gott att sova vaken i det starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
