Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skisser från en Värmlandsfärd av ESTER EDELSTAM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det stormade och ven kring knutarna, regnet smattrade,
blixt och åska följde tätt på varandra. Så med ens var
det slut, lika häftigt som det börjat. Regnet upphörde,
åskan tystnade och morgongryningen efterträdde mörkret.
Nu kunde Stava och Rita göra uppbrott. Det var långt
kvar till det stora vattnet, och ångbåten gick tidigt. Så
tyst som möjligt packade de ihop sina våta kläder, togo
av sig strumporna och drogo upp kjolarna till knäna.
Nu kunde de gå.
Men då vaknade gubben. »Adjö, far, tack för nattkvarteret!
Vi har lagt resten av vår matsäck i kammaren,
om ni vill ha det!» – Men det skulle de inte ha sagt.
Ty då gubben fick se skinkbenet och brödkakan, började
ögonen lysa av fröjd. – »Ni ska ha kaffe, innan ni går.
Jo, det ska ni!» – Och till tack för skinkan höll gubben
dem kvar en timme till och tvang dem att dricka både
påtår och tretår, innan han släppte dem.
»Hinner vi till båten, far?» – »Nej, det gör ni visst
inte!» – »Men vi måste hinna!» – Nej, det kan ni inte!» –
»Hur ska vi gå då?» – »Jo, gå östöver myren förbi ödegården,
över berget och bäcken, förbi sjön och genom skogen,
då kommer ni fram. Stigen syns just inte, men gå bara
åt öster, så kommer ni rätt!» – »Tack då, och farväl!»
Varma och utvilade vandra de framåt den osynliga stigen.
Ibland finns den, och ibland finns den inte. Den höga,
våta ljungen slår samman om deras bara ben. Det är en
riktig skog av ljung, som de måste fram genom. Den böljar
alnshög i morgondiset som ett skogsparti för sig inunder
de höga tallkronorna, tät och ogenomtränglig.
Och det är en morgonvandring, som går i stil med nattens
upplevelser. Man önskar intet slut på den. Solen bryter
igenom molnen, en gök gal. Rita ser på klockan. – »Nu
gick ångbåten!» – »Så bra, då får vi stanna i ljungskogen
till aftonen, och se’n tar vi kvällsbåten och nattåget.» –
»Ja, vi har intet val. Så vi kan ta det lugnt.»
Timme efter timme ströva de omkring i ljungskogen.
Rita först med sina långa ben, Stava efter. Till sist såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
