Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSNATURENS HISTORIA 23
ned till vattnet i den stora skål i jordskorpan, som någon
miljon år senare döpts till Värtan. Då de sänkte sina
snablar mot vattenytan, hörde de ett klirrande ljud, något
slogs sönder. Det ljudet hade de aldrig hört. Nattgammal
is var okänd i detta land, där den äldste i hjorden redan
vandrat kring sina hundrade år.
Århundradenas långa rad löpte förbi. De gamla elefanterna
voro döda och nya generationer hade tagit Värtans stränder
i arv efter dem. Vattnet frös nu till is ej blott enstaka
vinternätter, det skedde ständigt och jämt. De tjockhudade
jättarnas forna hemvist hade ändrat skepnad. Palmerna
voro borta, lagrar och oliver, hårdbladiga ekar och stora
ljungträd, sumpcypresser o. a. hade tagit deras plats. Ja,
även dessa voro nu på väg mot sydligare, mildare nejder,
ersatta av bernstenstallar och mammutträd, av ekar och
alar och hundrade andra, som i dag i Stockholms skogar
ha närmare fränder än palmerna och deras följeslagare (fig. 10).
Det hade blivit kallt. Den varma, eller åtminstone ljumma,
luften under årets alla tider var en saga blott; det snöade
och frös då midvintersolen stod som lägst. Vinterns långa
tid var på allvar i annalkande. Elefanten hade för länge
sedan börjat den långa vandringen mot södern, de andra
tunnkläddare djuren hade följt honom. Noshörningar och
lejon, giraffer och antiloper hade ersatts av långhåriga
mammutar och tätpälsade björnar och vargar. I Stockholms
berg- och jordlager äro inga spår av dessa Floras och Faunas
varandra avlösande följen funna, men fossilen i
Spetsbergens, Islands och Grönlands, tysklands, Frankrikes och
Englands berglager ge stöd för antagandet, att de med all
säkerhet dragit fram även över vår nejd.
En senhöstdag, då den första nysnön silade genom luften
in genom de glesa björk- och tallskogarna utmed Värtans
stränder, lågo på Lidingöns nordsluttning ännu snödrivor
kvar, som ej hunnit smälta under den sista svala
sommaren. Ett årtusende senare voro tallarna och björkarna
borta och på de grå hällar och i den vita sand, som
julisolen värmde i den snöiga nejden, närde sig blott några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
