- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1922. Stockholm /
35

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STOCKHOLMSNATURENS HISTORIA 35

jord och så korn, vete och hirs och troligen även andra
kulturväxter. För fyra årtusenden sedan, mot stenålderns slut,
kan med fog talas om ett svenskt folk, förfäder i rätt
uppstigande led till oss, som satt på sina gårdar och drev sin
näring efter samma huvudlinjer som lantmannen än i dag.
Även i mellersta Sverige, vars långt inne i landet belägna
östra kust då sköljdes av ett ljumt, salt och fiskrikt hav —
Stenåldershavet — bröt människan bygd. Utmed dess
stränder satt detta svenska fiskare- och bondefolk färdigt att
flytta ut på det land, som under sista stenålderns och
bronsålderns tre årtusenden steg upp över vattnet. Där tävlade
bonden med skogen om vem som skulle ta den nya jorden
i besittning. Den uppländske och sörmländske bonden har
generation efter generation sett Stockholmslandet födas
decimeter efter decimeter, meter efter meter (fig. 16). På kullens
klipphäll eller grusmark byggde han sin boning, på
lerslätten nedanför sådde han säden eller drev djuren i bet, vid
stranden reste han sin fiskarbod. Höjdernas klippor och
moränmark fick skogen taga i besittning, deras kargare,
vindpinade delar tall- och granskogen, deras bättre, vindskyddade
delar ekskogen.

Stenålderns folk var fåtaligt inom Stockholm; ett tiotal
redskap från detsamma är allt man känner. Stor var då
ej heller lockelsen att här bygga och bo. Ännu i den tid,
då stenen på fastlandet västerut började vika för kopparn
och bronsen, stod havet 20 a 25 m högre än nu över
Stockholmslandet. Några små skär höjde sig här och var
över den vida havsytan, större öar lågo något längre bort
i norr och söder; med ett ord, här låg en skärgård som
nu i havet mellan Möja och Sandhamn. Hit lockades icke
de, som vunnit gård och välstånd, annat än vid färderna
ut till havs. Större blev landet under bronsålderns
ungefär 1 200 år långa skede. Vid dess slut hade den
landhöjning — omkring en meter i århundradet — skett, som
började giva huvuddragen åt det nutida Stockholnislandet
(fig. 17). »Söder» hade i stort sett fått sin nuvarande form.
»Norr» var uppdelat i ett östligt och ett västligt parti, skilt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:02:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1922/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free