Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 ERNST KLEIN
för landsvägar och segelleder och hade dessutom blivit en
försvarstaktisk nödvändighet för ett folk, som inte längre
självt låg ute på plundring, utan satt hemma och vaktade
huset för främmande rövare, vilda ester och kareler.
Men ännu länge fortsatte de gamla lederna inom
Uppland att brukas av resande bönder, och förvisso gick det
mindre varubytet ännu under största delen av medeltiden
på vattenvägar genom Uppland.
Det är de svaga resterna av några dylika vattenvägar,
som jag i somras beslöt leta efter, och speciellt då sådana,
som ägt betydelse för Stockholmstrakten och dess förbindelse
med landets gamla centra. Utgångspunkten för dessa färder
var för varje gång en liten bukt vid Edsvikens östra strand
mitt emot Ulriksdal, just där Mörby tjänstemannasamhälle
har sin badplats och där Stockholms läns nya lasarett
blivit uppfört. Den farkost vi valt för resorna är en kanot
av indianmodell. En roddare sitter i fören, en i aktern
på låga säten. Midskepps
är det plats för två, icke
alltför tunga passagerare
eller åtminstone för en
samt packningen. Skall
man ha det bekvämt och
taga med kläder och
proviant för litet längre
utfärder, reser man bäst så.
Man ror med lätta,
en-bladiga paddlar, som
föras fritt ur handen. Den
bakre är lång och gör
samtidigt tjänst som roder.
För de förhistoriska
resevägar, som det här är
fråga om, är
indiankanoten säkerligen den
lämpligaste farkost, som står
att uppdriva i vårt land.
VISAR HUR LÄTT OCH BEKVÄMT
KANOTEN DRAGES ÖVER LAND.
Förf. foto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
