Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL PITEDALEN 289
Mellan Murjek och Jokkmokk stod den typiska
lappmarksskogen; det var marskog i dvärgbjörksnårens våta
oändlighet, och på torrare mark var det tallhed med ljusa
renlavsmarker under träden och med en myckenhet av döda
spiror, fallna eller ännu pekande mot himlen. Den
kämpande, den döende, den döda skogen — man möter den
överallt i det nordlapska skogsområdet. Och man minnes,
att skogens nordgräns är nära; några tiotal mil i nordost
tar tundran vid.
Vid Vuollerim, den präktiga »kornbyn», mötas de två
Luleälvarna. Här förenas jökelflödena från Sarek med
de vattenmassor, som gått över Sjöfallets tröskel. Från
krönet, där vägen börjar slingra ned mot dalbottnen, ser
man djupt inunder sig, djupt under mörka skogsberg, två
vitskummande floder bli till en. Bruset av forsen stiger
genom skogarnas tystnad.
Upp för den motsatta dalsidan, förbi enstaka gårdar foro
vi. Den fattiga ödemarken håller dem i sitt grepp.
Människorna där äro ej som andra, ensamheten ligger över dem.
För de starka kan den vara till godo, den stärker
gemensamheten och gemensamhetens glädje. Men över de svagare
trycker den dysterhet eller föder hos dem en känslans oro,
som slår ut i grubbel eller extatiska rörelser.
Fram på förmiddagen söndagen den 17 juli var allt
klart till start mot Pitedalén. Kalle och Johan, mina två
bärare, mötte vid gästgivargården, de dryga bördorna av
tält, proviant och grejor fördelades på trion. Ännu kommo
kontarna inte på ryggen; vi stuvade in oss själva och
alltihop i en bil och foro så långt landsvägen räcker, till
Jun-karhällan. Där tömmer sig Purkijaure med en lång fors i
Vaikijaure, det östligaste vattnet i Lilla Lule älvs sjökedja.
Det var varmt och stilla väder efter kyla, just en
önskedag för harrfiske med fluga. Ett par båtar voro ute vid
forshuvudet. Vi hade snart våra fiskedon i ordning, och
så var det tre båtar därute.
Detta fiske är en hög sensation för en sörlänning, som
är van vid ett napp varannan timme. Vi ha två tio a tolv
19 Svenska Turistföreningens Årsskrift 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
