Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 CARL FRIES
hänger i sin kätting och puttrar. Tillvaron är skön; vilan
och maten och värmen och den tilltagande sömnigheten,
själva tröttheten är ljuvlig nu. Anton, den lille lappojken,
har varit beundransvärd. Vandringstimmarna ha varit
många, och för sin ålder har han haft mycket att bära.
På våra frågor ibland under färden, om han inte vore trött,
har han alltid svarat nekande, hurtigt och kort.
— Inf alldeles trött, kommer det ändå nu vid en
förnyad fråga.
Människor i krets kring den enkla härden på marken,
lågorna som stiga mot rökhålets himmels fläck, en liten
koja i den tysta vildmarken — det kunde vara för tusen
år sedan, tycker jag. En förgången tid långt i vår svenska
kulturs barndom är ännu levande här, hos ett annat folk.
Bleka gnistor flyga upp mot midnattsljuset . . .
— Vad är det? Jag har visst sovit. Lappojken slår mig
i ryggen med en hatt. Det brinner! Det är eldsvåda i
ryggen på mig. Anton har vaknat och frusit och eldat på,
så att gnistorna blivit för livliga. Olyckan stannar vid ett
stort hål i min skinnväst. Urtidslivet har sina sidor. Jag
vänder mig och somnar igen.
På morgonen sågo vi klar himmel genom rököppningen.
Vackert väder igen! I Arvesjokk strax nedom utloppet ur
sjön hade vi återigen ett fiskafänge; resultatet blev tolv
laxöringar och ett par harrar. Vid middagstiden skildes
vi från Anton, gingo med åtskilligt besvär över Arvesjokk
och fortsatte mot söder. Vi voro nu i Pite lappmark och
Arjeplogs socken.
En mera fullständig ödemark har jag aldrig sett än
landet mellan Arves- och Vuolvojaure. I fjällskogarna brukar
man annars träffa ett och annat märke efter människor
och renar: någon gammal lägerplats, ett märke i en stam
efter bortskuret näver, en renstig, en tuss renhår här och
där på marken. Men här, intet! Dessa vidder tyckas ligga
alldeles ur vägen för lapparnas flyttningar. Det känns, som
vore vi de första människorna här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
