Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra folklivsmuseer av Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA FOLKLIVSMUSEER 231
Den ena är Bottarvegården i Vamlingbo på sydligaste
Götland, för vilkens bevarande år 1918 bildades Hoburgs
hembygdsförening. Då det var frågan om en av sten uppförd
gård, lade praktiska skäl hinder i vägen för en flyttning,
men som den nu ligger där med sina blomster- och
lavendelsängar bland gamla knotiga fruktträd, äger den till alla sina
delar denna sällsamma doft av svunnen tid, som endast
ostörd natur och kultur i förening kunna skänka. Ännu en
insats ha vi att anteckna från 1918 genom att Stora
Kopparbergs Bergslags A.-B. då beslöt att som kulturminnesmärke
bevara en hel by, Koversta i Östra Färnebo i Gästrikland,
varav en lägenhet, bestående av mangård, källare och bod,
uppläts till museum för socknens hembygdsförening.
Slutligen har Kulturhistoriska museet i Lund på nyåret 1923
inköpt en hel gård, Vs mantal Östarp nr 1, i Everlövs s:n,
Skåne, där man har för avsikt att anskaffa och
vidmakthålla de gamla svenska husdjursraserna samt även i någon
utsträckning driva gården efter de forna brukningsmetoderna.
Det är främst denna nu senast antydda väg, som bör bliva
rättesnöret för de svenska bygdemuseerna i framtiden.
Museiintresset har på många håll varit, och är det väl än, i
ej så ringa grad förenat med kuriositetsintresset. Men dem
museerna i första hand vilja nå är människor, som kunna
värmas av minnena från våra fäders liv, icke en
skådelysten marknadspublik. Och ju mer kulturminnesvården
tar sikte på att bevara gammal odling orörd i sin gamla
omgivning, dess mer skall den också själv vinna i inre
allvar och i det allmännas respekt.
Det storslagna arbete i såväl den fosterländska som den
allmänt vetenskapliga forskningens tjänst, varav jag här
tecknat några allmänna drag, har så gott som uteslutande
utförts på frivillighetens väg. Med en viss betänksamhet
har man inom ledande kretsar åsett denna de sista
årtiondenas utveckling, och denna betänksamhet kan nog
alltjämt ha fog för sig. Stå alla dessa anläggningar på en
tillräckligt fast grund? Är det icke att befara, att sedan den
första entusiasmen slocknat en mängd av vad som nu byggts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
