Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det blivit sagt, »ge ej nog utrymme åt människornas
sinnen.» Kulturmänniskan behöver då och då släppas ut på
gräset, då och då återtaga sin roll av naturvarelse. I varje
människobröst brinner en osläcklig längtan tillbaka till
naturens klara källsprång. Endast i naturen känner man sig
helt som människa. Skogen och fjället omvärdera många
värden och ge stadsmänniskan en ny uppfattning om »vad
som är stort och smått, vist och dåraktigt».
Det är denna andliga uppryckning, detta i sannaste
mening förädlande nöje vi, så långt våra krafter räckt, sökt
bereda vårt folk. Vi ha på vårt sätt velat göra livet
sundare, gladare, rikare. Vi ha velat låta Näckens spel i forsen
tävla med cabaretvisorna, vi ha velat viska i örat på de gråa
stengatornas folk några ord om de ljusa idyller, som dölja
sig i den allvarligt storslagna, nordiska naturen likasom
Aslög i Kung Heimers harpa. Vi ha velat lära människorna
förstå, att vildmarkens nöjen icke som så inånga andra
efterlämna endast tomhet, utan tvärt om fylla själen med
en skatt av bilder, som icke blekna i färgen utan med tiden
stråla i allt mera förklarad glans, som bereda oss ett
minnenas paradis, det enda paradis, från vilket vi icke kunna
drivas ut.
Den gamla klassiska sagan berättar, att Pan, naturens
gudomlighet, en gång skulle tävla med Apollo, konstens.
Man skulle tävla om vem som kunde åstadkomma den
vackraste musiken. Domen utföll till Apollos förmån, men
en av prisdomarna, Midas, var av olika mening och
tilldömde Pan priset. Midas fick visserligen som bekant till
straff för detta sitt dåliga gehör från den stunden bära
åsneöron. Men jag är inte riktigt säker på, att nutidens
mänsklighet, om den sattes i domaresätet, icke skulle giva
reservanten rätt. Jag är inte säker på, att naturen icke har
mera, vida mera att säga människosjälen än konsten, hur
hög denna än må vara. »Katedralerna äro sköna», säger
Victor Hugo, »där de stolt höja sig mot den blåa
himmelen, men svalans näste är en byggnad av Guds egen hand.»
Att sådan varit föreningens grundton synes mig framgå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
