- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1924. Västergötland /
259

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för långt ned, råkade först i blötland och sedan in i det
tröstlösaste sterila kull-landskap, backe upp och backe ner,
stenigt, brant, hemskt. Det enda tecken till liv, man kunde
upptäcka, var en ovanligt hes korp, som visserligen aldrig
visade sig men vars sträva olycksläte länge följde oss som
ett koncentrerat uttryck för den makabra infernostämningen
på lokalen. Och odjuret fick
verkligen omedelbart rätt. Visserligen
påträffades vid själva älvkröken
tätt utmed stranden en väl
upptrampad renstig, som verkade
betydligt uppmuntrande, men i
gengäld började det sakteligen regna
igen, och därmed ingick den
regnperiod, som utan något som helst
uppehåll räckte till resans slut.
Drivande dimtrasor kommo
smygande över oss bakifrån och
tätnade allt mer och mer, men som
man var ganska van vid väta var
det ingen som tänkte vidare på
det, förrän det befanns att man var
alldeles genomblöt. En oskyldig
kaffeeld var omöjlig att åstadkomma, en stunds vila likaså,
satte man sig ner blev man genomkyld på ett ögonblick,
och litet kall korv gör ingen uppspelt. Den enda
muntration som bjöds var den eviga musiken från dånande
vattenfall och den vinande stormen, interfolierad av högfjällens
kanske mest karakteristiska ljud, fjällvråkarnas
genomträngande skrin och det skrällande dånet från de ideliga
sten-rasen i branterna. Och så medvetandet av att vi med varje
steg under vanskliga förhållanden närmade oss Lapplands
ödsligaste och otillgängligaste högfjällsområde, där det på
många mil inte fanns annat än varg och björn — det blev
inte gaskigare av att långt bakom oss då och då skymtade
fram en glimt av en rad norska fjäll, badande i solsken
och finväder.

VID FJÄLLBÄCKEN. Förf. foto.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:03:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1924/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free