Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var gudskelov överkomlig vid mynningen. Denna väg har
väl knappast vandrats av andra än någon enstaka lapp;
den är ungefär så lättgången som kartan antyder och lätt
att hitta. Vi fingo ta oss fram efter kompass; dimman låg
tät och lättade bara något ögonblick, lagom för att ge en
aning om de smala infartspassen in i Pårtemassivet med
dess tvärbranta väggar och de svarta tinnarna skymtande
högt upp till väders. Den mer än vanligt ödsliga vandringen
muntrades något av en fullkomligt nyfödd hökunge, bara
huvud och klor, som tillbringade en orolig stund i våra
händer, medan ilskna läten från ett par prickar i skyn
förkunnade föräldrarnas deltagande i avkommans öden. Strax
efteråt råkade vi in i en familj hermeliner i ett stenröse,
som blixtsnabba kilade ut och in bland stenarna alldeles
inpå oss och inte ens läto skrämma sig av att familjefadern
stupade för ett lyckat revolverskott.
Vi hade tydligen överskattat den »ypperliga lägerplats»,
som resehandboken utlovade vid Tarraluoppal. De lokala
agremangerna befunnos bestå av genomblöt gräsmark och
ändå blötare videsnår. När vi med oändlig möda fått upp
en ordentlig eld för att torka en smula och få litet varm
mat, kom alldeles lagom ett formligt skyfall och dränkte
alltsammans. Efter en timmes fåfänga försök att få någon
sömn i kylan var det bara att ta ner tältet och vandra
vidare, och efter några timmar hälsade man med verkligt
sentimentala välkomstkänslor den första björken sedan
Kutjaure. Detta vackra träd blev hastigt obehagligt talrikt,
undervegetationen antog allt grövre dimensioner och blev
småningom mer än manshög och ogenomtränglig därefter.
Att ta sig fram de tre milen i Tarradalen steg för steg,
piskad i ansiktet av de våta grenarna, halkande på hala
rötter i den blöta jorden, upp och ner för branterna, och så
slutligen råka in i ett myrland av obeskrivlig snårighet, det
var bra nära gränsen för vår prestationsförmåga. Men allt
går om det är nödvändigt, och till slut råkade1 vi mest av en
slump på gångstigen till gruvstugan vid Tarrasjön, där vi
efter två dagars så gott som oavbruten marsch mitt i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
