Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två av Blåhammarföreningens egna styrelsemedlemmar, ingenjören Ivan B. Person och baningenjören, kapten Gillis Pettersson, ha nedlagt ett intresserat arbete för att, trots föreningens begränsade tillgångar, få till stånd en lycklig lösning av byggnadsfrågan. Resultatet har blivit de ritningar, som återgivas å vidstående sida.
Den gamla stugan hade liggplatser för 30 personer i två sovrum, ehuru man med reservsängar väl kunde bereda gott natthärbärge åt flera gäster. Då stugan emellertid tidtals måst hysa turister till närmare hundratalet — då golven måst anlitas som viloläger — har det ansetts nödvändigt att i någon mån utöka antalet liggplatser. De bliva nu 42, fördelade på två stora och två mindre sovrum, de förra i »gäststugan» och de senare i »storstugan».
Det är meningen att uppföra de nya stugorna sommaren 1924, så att de kunna taga emot de första gästerna nästa vintersäsong. När snön packat ihop sig under de första solstrålarna fram på eftervintern 1925, samlas vi — gamla och nya Storlienvänner — alltså åter däruppe på Blåhammaren för att njuta av det fria, uppfriskande livet i stärkande fjälluft och glädja oss åt den städse oförminskade sköna utsikten över fjällvidderna.
A. Aqt.
ASTRID AUNE †
Blåhammarföreningens ombud i Storlien är banvakt Lars Aune, en fjällens son, född och uppväxt i Storlien och som med sin stora erfarenhet och hjälpsamhet bistått oss turister med råd och dåd.
Det blev ju en naturlig sak, att Astrid Aune, äldsta dottern, född den 14 oktober 1905, som ärvt sina föräldrars kärlek till fjällen, när hon växt upp blev Blåhammarstugans föreståndarinna. De funnos nog, som ansågo henne väl ung, men när de träffade henne och sågo, på vilket förträffligt sätt hon skötte sin krävande syssla, kunde de sedan ej nog lovorda henne.
Bestigningen av Blåhammarfjället kunde, i synnerhet vid sydlig blåst, vara rätt besvärlig, men väl uppe vid stugan fick man lön för sin möda. Man möttes här av Astrid Aunes hjärtliga »Välkommen till Blåkulla», och hur trött man än var, smittades man oemotståndligt av hennes glada humör. Efter att ha gjort sig hemmastadd i stugan kändes det något till skönt att gå och sätta sig vid dukat bord med den härliga aptit, som en fjällvandring skänker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
