Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken på Garpenbergskarlar eller annat folk längre. Gör
någon en Eriksgata genom socknen, är han galen. Man
susar i väg med en bil, tittar in i kyrkan kanske och ser
ett silverkors på väggen, varunder står att läsa, att det togs
av en sockenbo i slaget vid Svensksund. Man fortsätter
med den susande bilen backe upp och backe ned genom
skogar, förbi glimmande sjöar och längs karga åsar, över
hedar och mossar; man tittar ett slag på några gruvhål,
vattenfyllda eller i gott stånd, och socknen är en
gruvsocken som alla andra i denna dåliga tid.
En lyssnare, som stannar en stund i stillheten, skall höra
motorsurr och väl också ett och annat slag av slägga mot
stål eller mot berg, men framförallt hör han en skallgång
efter någonting, som ingen riktigt känner till. Den går, den
skallgången, genom alla små socknar, som levat i
avskildhet och för vilka dörrarna mot världen med ens slogos upp,
i samma ögonblick de gamla gudarna kastades ut. Man är
inte riktigt hemma någonstans, man sitter inte riktigt lugnt
någonstans. Det är som om man sutte i drag. Allt vad
man gick och önskade sig på lek har gått i uppfyllelse. Det
finns varken herre eller dräng — allra minst dräng, men
allting är ändå i olag. Man far från socken till socken i
ett huj, som man förut tittade in till grannas. Man talar
med alla om allt i telefon. Man har sjumilastövlar. Det
finns inga avstånd. Men det finns icke heller något att hålla
sig till. Farten är svindlande och man skulle behöva en
ledstång, en pelare att kroka fast vid. Men ingenting duger
och ingenting håller. Vad som bjudes ut som dunderdon
från det ena hållet förklaras vara bara skräp från det andra.
Man vet inte vad man skall lita sig till. Skallgången, den
gäller inte nöjen — det finns i den meningen ingen
tråkighet på landsbygden — den gäller ett famlande och
outtalat behov efter balans och harmoni. I ett vände sig
världen och blev en annan. Man har ännu inte hunnit komma
riktigt på fötter igen. Det är kanske inte bättre i städerna;
man går väl en skallgång också där efter samma otydliga
spår, men det är som om frågorna från man till man skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
