Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina sista år i armod. I sina yngre dagar var Mårten en
sällsynt stark karl, som kunde konsten att färdas i skog och på
fjäll. Hans bedrifter äro lika otaliga som alla de traditioner,
vilka komma att omspinna hans minne. — Som yngling sprang
han en gång upp en hare och fångade denna med händerna
endast för att visa sin omgivning, vem som var herre i
trakten. Vid ett annat tillfälle fångade han ett par björnungar
uppe i Tranrisdalen, blev ansatt av den rasande björnhonan,
men lyckades, tack vare sin ovanliga sinnesnärvaro, komma
helskinnad från äventyret. Ensam dödade han en gång tre vargar,
som voro eftersatta av skidlöpande Härjedalslappar. Jakten
varade i flera dygn, men Mårten drog sig ifrån sina följeslagare
och gick loss på odjuren med spjutet. En god stund sedan
Mårten nedlagt den sista ulven hunno hans kamrater fram till
platsen och funno Mårten stå där, nära nog i paradisdräkt, ty
det mesta av kläderna hade han måst kränga av sig under den
vilda hetsjakten.
En gång för ett tiotal år sedan fingo invånarna i byn
Bunnerviken vid Ånnsjön se en sällsam syn. En man kom på
skidor över isen, eller rättare sagt den svarta massa, som en gång
varit isen, ty det var vår och man väntade endast på att sjön
skulle skölja. Han syntes som en liten rörlig punkt ute på sjön,
men drog sig allt närmare byn och tog sig så småningom över
den öppna rännan närmast stranden och — i land. En hel
del personer bevittnade den vådliga färden då Mårten »gick på
vattnet», och de beteckna det hela som ett Herrans under. Men
för Mårten var ingenting omöjligt.
Tre gånger nedbrann Mårtens koja till grunden — sista gången
i samband med den stora skogsbranden sommaren 1920. Då
måste gubben stå upp till midjan i Lundörrsåns vatten för att
frälsa sitt liv, medan elden rasade runt omkring honom.
Ännu in i sena ålderdomen var det något i Mårtens väsen,
som ej förfelade att göra intryck på litet var. Redan den
ytlige betraktaren kunde nog ej undgå att finna, hurusom i den
lilla skrumpna lappgubbens skepnad dolde sig en personlighet
av sällsynt stora mått. Han var en lappman med rena, öppna
anletsdrag och det äkta adelsmärket i pannan. Han var en karl,
som aldrig dagtingade med sin uppfattning om rätt och orätt
— hög och låg sade han vid olika tillfällen sina beska
sanningar rakt i ansiktet. Sin ärliga väg gick han fram utan att
krusa någon, och med kläm och övertygelse satte han sina
dubbelsömmade lappjäxor i backen.
Torsten Boberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
