Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har alltid synts mig blont svensk och mörkare tysk eller
vallonsk på samma gång. Jag besökte Husby, där konungar
residerat och där munkar bott i Gudsberga kloster. Jag höll
till i Säter, som då ännu var odelat torftigt och sympatiskt,
en stad olik andra, en by upphöjd till blygsamt bergsfrälse.
Ur dalgångarnas romantiska dunkel kunde man följa den
evigt klagande »konsten», Polhems kraftlednings verk, till
det ljusa Bispberg eller leta sig fram genom skogen till det
gömda Pungmakarbo vid Klackens fot. Denna ängd är
rönnarnas paradis i vårt land. När sommaren är slut och
löven gulna, tändes överallt deras prakt och tyckes mana
till en stoltare och mera glödande högtid än den som är
förbi. Sjung ut din urtima, din höstliga glädje, Fridolin!
Dalfolkets högsta färgglädje slår ut som en daläng om
våren i den store Gustav Adolfs lilla hertigdöme Floda,
där flickorna dansa klädda som tahitiskor i bara blommor.
Man har här lagt en högtid till årets andra,
»komidsommarn», då det grannaste i dräktväg kommer fram. När
man ser den firad, tror man sig se en relikt från en
svunnen soltid över landet. Jag hoppas att försångaren i den
lekande socknens kyrka ännu står i och verkar med sina
överväldigande röstmedel och sin brinnande darr. Aldrig
hörde jag hans like i kallet, som torde vara en specialitet
för provinsen.
Ovandalarnes själ har jag kommit närmast under många
och långa vistelser i Mora. Den första anblicken är
avvisande. Turister fly denna flacka strand, denna kärva
bygd. Desto bättre. Mora har fått vara bäst i fred av de
historiska socknarna kring Siljan. Liksom naturen så är
folklynnet. Minst av allt är det inställsamt. Det smakar
ej var man att bli tilltalad med ett strävt du ur allmogemun.
Men jag blir förtjust, när det sker mig här. Jag har med
förnöjelse låtit mig utvisas från gårdsplatser, dit jag
visserligen icke skulle inträngt i onödan, om det ej varit för
sällskaps skull. »Du tänker rita av oss och sätta oss i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
