Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Stora Kopparberg» Några ord kring ett månghundraårigt namn. Av Alvar Silow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORA KOPPARBERG 83
ren från Falun renades och förädlades till plåt och till mynt
och som redan 1641 hade inköpts för detta ändamål. Det
var »vedkompaniet», ett fristående företag, som ombesörjde
virkesanskaffningen till gruvan. Det var slutligen Svartnäs
bruk, Bergslagets första järnverk, beläget långt upp mot
Hälsinglandsgränsen, där malm från Vintjärns gruvfält
smältes och smiddes till det stångjärn, som var erforderligt för
Falu gruva.
Genom nyanläggningar och genom inköp från
privatpersoner tillkom i slutet av 1700-talet och under 1800-talets
förra hälft det ena järnbruket efter det andra, varhelst god
kolfångst och lagom stora vattenfall gåvo förutsättningar
för en lönande järnhantering: Snöån, Lövsjön, Lindesnäs,
Andersfors, Eriksfors och Tansån i Väster-Dalarna, Laxsjön
och Noraån på
skogshöjderna mellan
Tunabygden och
Västerbergslagen, Ag i
Svärdsjö och Korsån i
Sundborns socken och i
senare tider Limån vid
en sydlig vik %av
Siljan, Johannisholm i
Venjan, Siljansfors i
Mora, Fredshammars
och Backa bruk i Orsa
socken. För vår egen
tid är detta mest halvt
bortglömda namn —
kanske ligger nu vid
dessa platser en
skogsstation eller ett
lantbruk, i ett och annat
fall är den gamla
herrgårdsbyggnaden inredd
till vilohem för trötta
nutidsmänniskor. Men
FALU GRUVA I BÖRJAN AV 1800-TALET.
Efter en gravyr av J. F. Martin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
