Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Väster- och Österdalarna. Av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 CARL FRIES
lämnat dalasandstenens område. De ljusgrå kvartsitblocken
i toppröset vittna om att Storvätteshågna är av en annan
skapnad; här begynner den skandinaviska bergskedjan.
Redan Städjan är en yttersta, isolerad länk av samma kedja.
Över Långfjällets vidder — Storvätteshågna är intet
fristående fjäll utan utgör Långfjällets högsta parti —
vandrade vi i timtal mot nordväst. Vi mötte ett par strövande
renflockar, i augustikvällens skymning gingo vi över
riksgränsen och sökte oss ned till den lilla norska gården
Sylen i Grövelsjöns dalgång V om Långfjället.
I dalen vid Sylen har en gång vuxit präktig tallskog;
det grova kärnvirket i de gamla husen bär syn för sägen.
Men tallskogen skövlades under förra århundradet, och
ingen ungskog har kommit i stället. En och annan död
eller döende fura står som ett eländigt minnesmärke över
den skog, som för alltid är borta — en sorglig illustration
till behovet av skyddslagstiftning för de översta, hårt
beträngda fjällskogarna.
Nästa dag återvände vi till vårt land igen. Från
riksgränsen följde vi den av Svenska Turistföreningen nyrösade
stigen till Idrelapparnas läger vid sjön Hävlingen, och på
kvällen sutto vi vid elden i en av kåtorna i Slugufjälls
lappläger.
Ett stycke av den nordiska urskogen står ännu kvar under
Slugufjäll. Från fjället kommer den lilla Tyfsingån, och
på sin färd ned till Storån passerar den genom ett område,
som i sin vildhet och makalösa yppighet nästan trotsar
beskrivning. Man klättrar över gigantiska stenkummel, man
tränger genom en skog av’jätteträd — granar och tallar,
som mäta ända till tre meter i omkrets — i dälderna kring
ån banar man sig fram i en djungel av mer än manshög
angelica, tibast, röda vinbärsbuskar, vänderot och först
och sist strutbräken, den praktfulla ormbunken, som här
växer i överväldigande rikedom. Under örternas myller,
under mossa och murkna stammar porlar det och kluckar
av rinnande vatten. Det är Tyfsingån, som söker sig väg
därnere mellan blocken. Den försvinner helt och hållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
